Killen går en brottningsmatch med sig själv för att dra den tunga och svettiga tröjan över huvudet.
När han väl lyckas så blottas de målade armarna som nästan bländar ögonen.
En morot.
En grön elefant som bjuder på sitt bästa leende och ett blått moln som svävar fritt.
?Fan, vad coolt? hinner jag tänka medan ansiktsuttrycket på tjejen bredvid skvallrar om både avsmak och total oförståelse över tatueringsvalet.
Jag älskar att gå på konsert.
Förväntningarna, spänningen och den gemensamma glädjen, hela tiden på gränsen att explodera i total eufori.
Kicken är svår att beskriva. Svår att hitta någon annanstans.
Här är jag hemma. Hit känner jag alltid ett behov av att återkomma.
Här är jag alltid välkommen.
Jag var en myra i publikhavet i ett fullpackat Hyde Park midsommarafton 2010 för att se Pearl Jam men har aldrig känt mig så stor och levande.
USA var fortfarande lamslaget och i chock efter 11 september-attackerna när jag skakade av njutning till Days Of The New i en liten villa i Raleigh.
Jag kommer tänka på Jay Buchanans sång och Rival Sons gig på Strand i Stockholm när det är dags att lämna in.
Hungern och längtan efter att se Peter LeMarc stillades 2007. Tårarna vägrade torka. Leendet på läpparna var cementerat i två och en halv timme.
Fast jag kan varenda taktbyte på Superunknown tröttnar jag aldrig på skivan. Eller Soundgarden.
Musiken har mig så hårt att jag kan omöjligt kan ta mig ur rytmens grepp.
Inte ens om jag försökte.
Plura sa någon gång att han inte får samma kickar av att lira på ålderns höst.
Jag läste uttalandet och frös.
Livrädd att passionen skulle bli mindre viktig och i stället lämna ett finger i ögat på mitt vardagliga välbefinnande.
Den dagen har inte kommit.
Tvärtom.
Tonerna fungerar bättre än någonsin som tillflyktsort. Jag mår bättre än någonsin när jag går på konsert.
Inget annat hjälpmedel guidar mig snabbare på rätt spår om jag famlar efter svar eller riktning i tillvaron.
Pengarna läggs inte alls i samma utsträckning på plattor men det är heller aldrig tyst i min närhet.
Drivet att hitta något nytt som knockar puttrar konstant. Längtan efter en ny musik-fix likaså.
Det är en välsignelse och förbannelse på samma gång.
Att tycka obskyra tatueringar i form av färgglada elefanter är ett klokt och bra val att gadda på armen kanske inte är sundhetstecken.
Det är absolut inte gynnsamt att känna en krypande rastlöshet om det är tyst i mer än fyra minuter.
Den stressen som kliar över hela kroppen är dock enkelt att handskas med.
Botmedlet heter ?Play?.
