Att betala hyra är det enskilt vanligaste sättet att betala för sitt boende i Sverige. Runt 1, 6 miljoner av Sveriges 4 miljoner hushåll bor i hyresrätt. De ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna av hur hyresmarknaden är konstruerad är därför betydande.
Insikten om omfattningen av hyresrättboendet gör det samtidigt lätt att förstå varför de politiska låsningarna är som de är i denna fråga. Ingen politiker med regeringsförhoppningar vill ta risken att anklagas för att vilja höja hyrorna för flera miljoner väljare.
I dagarna presenterades Hyresbostadsutredningen. Enligt utredningen skulle en mer marknadslik prissättning av hyresrätter få fart på byggandet av hyreshus, minska bostadsköerna på inflyttningsorterna och begränsa såväl svarthandeln som ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter. Reaktionerna blev de sedvanliga på utredarens förslag.
Politiker av alla kulörer från bostadsminister Stefan Attefall och nedåt i hierarkierna var snabba att hitta lämpliga mikrofoner för sina besked om att "marknadshyror" absolut inte var aktuellt. I radions P1 Morgon brakade Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna samman i en närmast rituell debatt där utredningens förslag å ena sidan sades leda till chockhöjda hyror och bostadslöshet och å andra sidan till ett större utbud av hyreslägenheter i olika prisklasser. För att travestera ett populärt nyårsprogram på tv; samma procedurer som varje år.
"Marknadshyror" är ett av två Stopp-ord i den hyresrättspolitiska debatten. "Hyresreglering" är det andra. Den som anser att mer marknadslika förhållanden vore att föredra anklagas för att förespråka en rå kapitalism helt befriad från sociala hänsynstaganden. Den som anser att det är befogat med någon form av regleringar av hyressättningen anklagas för att företräda en kommandoekonomi av råsovjetisk typ.
Hyresregleringen av lägenheter infördes under andra världskriget. Regleringen var en del av de allmänna ransoneringsinsatser som då infördes. När kriget tog slut blev regleringen kvar. I kort sammanfattning var regleringens syfte att garantera tillgängliga bostäder genom att hålla nere hyresnivåerna.
Riksdagen har vid ett antal tillfällen under de senaste fyrtio åren reformerat - i princip avskaffat - regleringen från 1940-talet. Nu har vi ett smidigare system där viss hänsyn tas till läge och attraktivitet. Ett kvarstående problem är dock att hyrorna fortfarande bestäms i en struktur där utgångspunkten är att bostadsmarknaden är i balans. Stor och svår bostadsbrist i delar av landet får inte genomslag. Vilket leder till att marknaden inte fungerar; antalet hyreslägenheter minskar när de borde bli avsevärt flera.
Av sociala skäl är vissa segment av hyresmarknaden starkt subventionerade. Dessa subventioner är en viktig del av fördelningspolitiken. En mycket stor del av de hyresrättboende har dock själva och med glädje valt att bo i hyresrätt. De uppskattar servicen och de gillar frånvaron av personlig ekonomisk insats/risk.
Ska hyresrätten långsiktigt överleva krävs förnuftiga reformer av hyresmarknaden. Ska ökad efterfrågan slå igenom i ökat byggande behövs en friare prissättning.