I går var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Utrikesminister Bildt läste traditionsenligt upp en lång deklaration om tillståndet i världen. Socialdemokraternas Urban Ahlin kontrade med en egen alternativ deklaration.
I socialdemokraternas Kriskommission som presenterades i tisdags ställdes krav på att Sverige ska vara en "självständig och progressiv" röst i världen. Urban Ahlin gjorde vad han kunde för att leva upp till den nygamla inriktningen. Bildt anklagades för att inte ha stått på de egyptiska demonstranternas sida i deras kamp mot Hosni Mubarak. Enligt Ahlin är det en "plikt" för en svensk utrikesminister att stå upp för alla förtryckta människor. Carl Bildt kontrade med att medan folket i Östeuropa gjorde sig fria från sina diktatorer 1989 så satt Ahlin och hans kompisar och "mös" med Mubaraks och den Tunisiske diktatorn Ben Alis partivänner i Socialistinternationalen. Ahlin svarade med att Bildt och hans partikompisar i Europapartiet EPP så sent som förra året umgicks med Ben Alis maktparti.
Carl Bildt och Urban Ahlin är kompetenta och erfarna realpolitiker. De vet att tala har sin tid och att humma har sin tid. De härstammar båda två från ett politiskt Sverige som lyckades humma sig undan deltagande i två världskrig under förra seklet. Självständighet är inte alltid synonymt med hjältemod. Vilket svenskarna nog har uppskattat för det mesta. Samtidigt går det förstås också att känna stolthet över Urban Ahlins självständiga insatser i bl a Burma och Vitryssland. Eller för den delen; över Carl Bildts ambition att "so oder so" vilja spela en större roll i världspolitiken än vad vår Nordpolsrandande nation har objektiva resurser att göra.