Där skriver Lars Heikensten och Hans Lindblad mycket klokt att det är bättre för skattebetalarna om staten, regionerna och kommunerna äger sina fastigheter istället för att hyra.
Min elaka tanke om syndarna som vaknat kommer sig av att herrar Heikensten och Lindblad i hög grad varit delaktiga i den utveckling som bäddat för att privata kapitalägare kan tjäna grova pengar på skattefinansierad verksamhet.
Lars Heikensten ingick på 1980-talet i den ”kanslihushöger” som omgav finansminister Kjell-Olof Feldt (S) och som inledde processen med att offentlig verksamhet skulle konkurrensutsättas och bli mer marknadsmässig.
Hans Lindblad ingick i den krets som omgav finansminister Anders Borg (M) som satte marknadskrafterna i högsätet.
Det är intressant att dessa båda nu säger ifrån på ett övertygande sätt åtminstone vad gäller en liten del av marknadstänkandet inom den offentliga sektorn.
Egentligen är det ganska självklart att det blir billigare om staten, regionerna och kommunerna äger de fastigheter som behövs för deras verksamhet. Ändå har antalet aktörer som hyr ut så kallade samhällsfastigheter ökat kraftigt på senare år. Från 2013 till 2020 steg försäljningsvärdet på samhällsfastigheter från drygt fem miljarder till 30 miljarder, skriver Heikensten och Lindblad. 
De visar övertygande att kostnaden för en offentlig aktör blir ungefär dubbelt så hög om man hyr av en privat aktör jämfört med att äga fastigheten själv. De underkänner även argumentet att staten, regionerna och kommunerna skulle vara så skuldsatta att de inte har råd att bygga egna fastigheter. Det finns heller inget belägg för att de privata fastigheterna drivs så mycket mer effektivt att det skulle ge de offentliga hyresgästerna lägre kostnader än vid eget ägande.
Istället misstänker Heikensten och Lindblad att det ökade antalet privatägda samhällsfastigheter kan förklaras med politikernas behov av att framstå som framtidsinriktade. Om man kan lösa ett behov av en ny skola eller vårdcentral utan att öka skuldbördan och räntekostnaderna så är det frestande. Men det är en kortsiktig lösning som skjuter kostnaderna på framtiden.
Det finns således starka skäl att ifrågasätta utvecklingen mot alltfler samhällsfastigheter. 
Som skattebetalare är det bara att hoppas att beslutsfattarna inom staten, regionerna och kommunerna läser och drar lärdom.