Hemma hos Ivar Lo
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Som museum är det nog landets minsta. Men ett besök tar ändå ett par timmar. Museiguiden, Ivars vän Dan Mellin, visar inte bara bostaden, han berättar också om Ivar Lo så att man tycker sig se honom framför sig. Dan Mellin har hur många berättelser som helst om sin vän.Som den gången när Ivar köpte en Van Gogh. Dagen efter granskar författaren tavlan och tänker att det är en ful grön färg som Van Gogh fått till. Efter ytterligare någon dag är Ivar övertygad: Han gillar inte tavlan!"Nu har jag blivit en sån där som köper en tavla jag inte gillar- bara för att det är en känd konstnär", tänker Ivar. Han erbjuder den till första bästa besökare.- Du kan ta med dig den där av Van Gogh om du vill, förresten ge mig 300 kr för den, säger han.Verket har nu spårats till ett museum i Holland, som köpt det för många miljoner kr. Ivar Lo och konsten är ett särskilt kapitel. Han var ju en stor konstsamlare.Oftast köpte han helt enkelt tavlor han gillade av konstnärsvännerna; Sven Xet Erixson, Sven Ljungberg o s v. Konst som skulle bli värdefull. Dan Mellin berättar att garderoben var full med tavlor. När han samma dag som Ivar Lo avlidit står i sin väns bostad fattar han ett beslut. Han flyttar all konst till lägenheten bredvid, till sovrummet.Där finns ingen namnskylt på dörren men Mellin sätter upp en, med ett påhittat vanligt namn. På den andra dörren står det "Ivar Lo-Johansson". Dan Mellin ser så Rapport som berättar att Ivar Lo har avlidit, och man nämner också att "han efterlämnade en stor konstsamling". Morgonen därpå ringer grannen:- Det har varit inbrott hos Ivar i natt!Tjuvarna var helt klart ute efter konsten. De hade inte ens brytt sig om att öppna skrivbordslådan, där det faktiskt låg tusenlappar i buntar.Ivar efterlämnade ett testamente som angav att all konst skulle säljas till högstbjudande. Den värderades då till över 100 miljoner kr. Ett Ivar Lo-pris skulle varje år ges till en författare som verkar i hans anda. Det är, förutom Nobelpriset, det största litterära priset i Sverige. Senast gick det till Åsa Linderborg för romanen "Mig äger ingen". Jag har alltid gillat Ivar Lo Johansson, det är trist att han nu tycks så bortglömd. Ibland nämns han som exempel på gammal tråkig arbetarlitteratur. Marcus Birro har t ex antytt något i den stilen. Men den som säger att Ivar Lo är tråkig kan knappast ha läst "Gårdfarihandlaren" eller "Stockholmaren". Ett besök på Bastugatan 21 är verkligen heller inte tråkigt.
Det var bara det jag ville säga.