Det är svårt att göra om ett politiskt parti. I vissa fall mer eller mindre omöjligt. Vilket Centerpartiet är ett utmärkt och aktuellt exempel på. Efter nästan två års diskuterande presenterade idéprogramgruppens ordförande Per Ankersjö tidigare i veckan ett förslag på de idéer som ska bära Centern in i framtiden.
Förslaget drog ut liberala tankegångar långt ut till höger i det svenska politiska landskapet. I de trakterna bor det inte särskilt många väljare. Och ytterst få centerpartister. Vilket en enkät i Aftonbladet visade i går.
Flera av Centerpartiets regionala ordföranden reagerar upprorsliknade starkt mot förslaget till nytt idéprogram. De känner ingen idémässig samhörighet med förslagets resonemang om sådant som fri invandring, ifrågasatt skolplikt, en svagare stat och om så kallad "platt skatt". Partiföreträdarnas reaktioner är högst begripliga.
Centerpartiet är ett socialkonservativt parti. All trovärdig förnyelse måste utgå från denna traditionella idékälla. Per Ankersjö tycks i stället ha utgått i från att det finns ett ledigt utrymme till höger om Moderaterna. Det utrymmet finns; visst är det så. Den eller de som söker sig dit måste emellertid känna sig hågade och hugade att befinna sig just där. Det är på den punkten som det spricker för Centerpartiet.
Per Ankersjö och de andra tänkarna bakom utkastet till nytt idéprogram för Centerpartiet har möjligen fått råg i ryggen av moderaternas omvandling till nya Moderaterna. Kunde de, så kan vi. Så kan det ha tänkts i programmets skrivargrupp.
Moderaternas förnyelse var emellertid av ett helt annat slag. M: s mer nyliberala period under 1980-talet utgjorde mer av ett undantag än en regel. De långa sjoken i moderaternas historia präglas av konservatism, försiktighet, nationella värden och en - låt vara hierarkisk - känsla av ansvar för det gemensamma i samhället. Skapandet av de nya Moderaterna innebar därför inte en flytt till en helt obekant och främmande terräng. Snarare tvärtom faktiskt.
Även Socialdemokraterna har av lätt insedda skäl genomfört flera akter av förnyelser och anpassning till förändringar bland väljare och i omvärlden. Partiets långa maktinnehav hade varit fullständigt omöjligt utan denna följsamhet mot tidens gång.
Varje socialdemokratisk ledargeneration har därför fått tampas med medlemsopinioner som klagat över att de "inte känner igen partiet." Förändringarna inom S har dock för det allra mesta varit glidande, långsamma och framförallt praktiska. Saker och ting i politiken har oftast diskuterats först sedan de införts som ett inslag i en "nödvändig" regeringspolitik. Sällan har S förlorat sig i ideologiska hårklyveridebatter om programskrivningar för eventuellt framtida bruk.
Per Ankersjös idéer är inte absurda i sig. Jag störs inte av utrerade appeller för människans frihet till varje pris. Det absurda är försöket att gifta ihop dessa idéer med Centerpartiet.
Enligt lagen om alltings djäklighet kommer dessutom C-upproret samma vecka som partiledaren Annie Lööf haft sin största framgång i Alliansen. De förändringar i skatteutjämningssystemet som C drivit igenom är bingo för många lands- och glesbygdskommuner. Det är om sådan politik som Centerns idéer ska handla om. Inte om något hyperliberalt Utopia från Stockholms city.