Det som i högtidliga sammanhang kallas för det "civila samhället" bevisar emellanåt att det lever och frodas även ute i verkligheterna. Ungdomar i nykterhetsrörelsen genomför då och då raider då de testar hur pass väl folkölförsäljare sköter sitt ansvar för ålderskontrollerna av hugade ölköpare. Journalister använder sig ibland av dolda mikrofoner och kameror för att kolla hur snacket går innanför fasaderna. Vi minns t ex Björn Rosengrens uttalande om Norge som den "sista Sovjetstaten". Moderaterna lär väl aldrig glömma Uppdrag Gransknings reportage om vad som sades i partiets valstugor 2002.
I veckan har Greenpeace genomfört en egen säkerhetsgranskning av kärnkraftverken i Ringhals och Forsmark. Ungefär på samma sätt som för två år sedan klättrade aktivister från organisationen över staketen och tog sig utan några större besvär in på områden där de inte borde vara. Greenpeace har spektakulära och mycket medieanpassade arbetsmetoder. Intrånget på kärnkraftverken fick enormt genomslag. Det ansvariga statsrådet Lena Ek höll ett snabbt krismöte med kärnkraftsbolagen. Inom en månad ska bolagen presentera listor på hur säkerheten kan förbättras framöver.
Greenpeace gör det bra. Inget snack om den saken. Svenska strålskyddsmyndigheter och Europeiska kärnkraftssäkerhetstester i all ära. Men det civila samhällets organisationer och aktivister har viktiga uppgifter.
Med detta väl sagt finns det anledning att begrunda aktionen från Greenpeace ur ett lite bredare perspektiv. I samband med intrånget på Ringhals och Forsmark sände organisationens PR-avdelning ut ett pressmeddelande där det i sammanfattning hävdades att eftersom ett stort antal Greenpeacare lyckats klättra över ett stängsel så måste Sveriges tio kärnkraftsreaktorer stängas. Vilket är en lätt haltande och hårresande slutsats.
Vad jag förstår har det ingen som helst betydelse för kärnkraftsverkens driftssäkerhet om det springer runt ett gäng aktivister på kraftverkens yttre områden. Risken för härdsmälta ökar inte därför att det sitter en person under en presenning på Forsmark och talar i radio.
Greenpeace strategi är att bildsätta sitt kärnkraftsmotstånd med ett folkligt bildspråk. Budskapet som förmedlas är "När det är så här lätt för oss att ta sig in; hur lätt ska det då inte vara för terrorister att ta sig in?"
Terrorister är emellertid något helt annat än en inklättrande besöksgrupp från Greenpeace. Det kan rentav vara en rimlig säkerhetsbedömning att inte ta till storsläggan när Greenpeace reser sina stegar. Intrånget på kärnkraftverken påminner mer om Plogbillsrörelsens hovsamma aktion mot Saab: s tillverkning av stridsflygplan för några år sedan än vad det för tankarna till terrorism.
En effekt av Greenpeace civilt olydiga intrång på Ringhals och Forsmark torde bli att kärnkraftsbolagen tvingas att höja säkerhetsnivån även vid de yttre staketen. Sådana här jippon är pinsamma för staten och ägarna. Nästa gång Greenpeace närmar sig ett kärnkraftverk kommer de sannolikt att mötas av vattenkanoner och kravallpolis. Det kan i och för sig bli bra och bildsatta frågor av det också: "Ska vi verkligen ha energikällor som måste skyddas mot folket med övervåld?"
