Hägglund talade i drygt 50 minuter. En tredjedel av talet ägnades åt att beskriva allt gott som regeringen gjort i allmänhet och som de kristdemokratiska statsråden uträttat i synnerhet. En tredjedel gick åt för klagomål på oppositionen.
Hägglund är en kul häcklare när han är i form. Och det var han i går. Han liknande oppositionen vid ett fotbollslag med problem av typen för många vänsteryttrar, en spelare vill alltid bilda Mur, mittfältet ligger öppet för motståndaren.
En tredjedel av Hägglunds öppningstal vigdes åt uppgiften att hamra in KD:s konservativa position inför valrörelsen. Han höll en formidabel hyllning till monarkin. Kungahuset är enligt Hägglund "en samlande kraft över partipolitikens gräl och konflikter."
Han beskrev Kristdemokraterna som ett slags "politikens gränspoliser" som ifrågasätter nya politiska påfund för att styra människors liv. Han talade engagerat om samhällets behov av "långa, fasta och kärleksfulla relationer".
Liberala individualister till höger och vänster får säga vad de vill; flyktiga relationer bidrar inte särskilt mycket till mänsklig utveckling, sa Göran Hägglund.
Naturligtvis slog han också ett slag för det "Verklighetens folk" som KD så gärna vill solidarisera sig med. Det som kännetecknar Verklighetens folk är, enligt Hägglund att de inte lever sina liv enligt den politiska korrekthetens lagar utan på det sätt som passar dem bäst.
Kristdemokraterna kämpar som vanligt för att klara sig över spärren i riksdagsvalet. 2006 var fastighetsskatten och det aparta kravet på sänkt bensinskatt viktiga livräddare i valrörelsen.
I år satsar KD hårt på konservativa värden och på medborgerlig frihet från klåfingriga politiker och stelbenta myndigheter. Gränspolis Hägglund får ett styvt jobb.