1935 publicerades en artikel i tidskriften Judisk Krönika, som ansågs så kontroversiell att den föregicks av en avståndstagande redaktionell kommentar. I texten kritiserade dess författare Gunnar Heckscher (sedermera ordförande för Högerpartiet) föreställningen om judarnas makt över pressen, som han hävdade emellanåt lämnade avtryck i den svenska debatten. I själva verket var det ju så, menade Heckscher, att judarnas ”inflytande” begränsade sig till endast två tidningar, varav den ena sades vara Östgöten i Linköping (som på 1960-talet slogs ihop med Folkbladet). Att ägaren till den tidigare liberala Östgöten - ”en man av judisk börd” - nu sålt tidningen till socialdemokraterna riskerade enligt Heckscher att bekräfta fördomen om att judiska tidningsägare endast ser det offentliga ordet som en handelsvara. Dylikt agerande kunde påverka huruvida ”antisemitismens vanvett” en dag skulle omsättas i praktisk svensk politik, hävdade Heckscher.
Artikeln är ett av många exempel på det ambivalenta förhållningssätt till judar och antisemitism som lyfts fram i den svenske idéhistorikern Henrik Bachners bok Judefrågan. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (2009). Genom en analys av konservativa, kristna och socialdemokratiska opinioner tydliggör Bachner hur antisemitiska förställningar var både självklara och utbredda i den offentliga debattens mittfåra, samt hur tydliga avståndstaganden från judehat, förföljelse och nazism kunde förenas med ett återgivande av antijudiska stereotyper. Många var de som, likt Heckscher, förstod judefientligheten som något helt eller delvis självförvållat.
1930-talets svenska debatt är knappast identisk med dagens dito, men när jag läser Bachners bok kan jag inte undgå att dra paralleller till Sverige år 2012. Ett Sverige, i vilket Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu porträtterar antisemitismen i ”sin” stad som ett åtminstone delvis självförvållat judiskt problem, och där hans partikamrat i samma kommunstyrelse Adrian Kaba i en antisemitiskt färgad ledare i Tro & Politik - organ för Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen - nyligen (2/7) kollektivt skuldbelade judar som grupp för europeisk högerextremism och muslimhat.
Ett Sverige, där samhällsdebattörer och akademiker som den i tisdagens ledare uppmärksammade Åsa Linderborg, Mattias Gardell och Andreas Malm - av till synes politiska skäl - bagatelliserar antisemitismen och/eller försöker ge sken av att den är passé eller ”ersatts” av andra former av intolerans, trots att forskning visat att judefientligheten blivit tydligare i stora delar av Europa under 2000-talet.
Ett Sverige, där nyligen utkommen statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, för 2011 visar på en 20-procentig ökning av antalet anmälda hatbrott med antisemitiska motiv jämfört med tidigare år. Därtill pekar attitydundersökningar på att vissa typer av antijudiska föreställningar är förhållandevis utbredda i den svenska befolkningen. Bland gymnasister är, enligt en studie från Forum för levande historia, cirka en femtedel negativt inställda till judar.
1930-talets gängse definition av antisemitism var mycket snäv; i regel associerades begreppet med extremt och handlingsinriktat judehat likt det nazistiska. Förintelsen försvagade knappast denna association. Breda delar av 1930-talets antijudiska idévärld uppfattades inte som antijudisk, och stereotypa bilder av judar sågs som rimliga eller åtminstone legitima även inom opinioner som motsatte sig antisemitism. Kan det vara så att en liknande okunskap om och snäv förståelse av antisemitism är utbredd även i dagens Sverige? Bachners verk är inte endast ett måste i bokhyllan för alla som vill förstå 1930-talets svenska debatt. Det väcker även viktiga frågor om vår samtid.