Ett frontavsnitt är särskilt potentiellt dödligt. Med uppenbara risker för liv och hälsa sliter soldater, brandmän, yrkesarbetare och tekniker med att försöka kyla härdar och bränsle vid det havererade kärnkraftverket i Japan.
Arbetet vid kärnkraftverket måste utföras. Några måste göra det. Det vore en ofattbar katastrof om den radioaktiva strålningen med full kraft skulle slippa ut ur sin inhägnad. Därför måste några få gå i närkamp med strålningen för att om möjligt rädda de många.
Det finns alltid några som måste vara beredda att riskera livet för att sköta sina jobb. Vi tänker kanske inte på det så ofta. Särskilt inte i vår lugna del av världen där även högriskyrken kan vara smått idyllartade i långa perioder. Brandmän som efter veckor och månader av utryckningar till falsklarm, torrkokningar, innebandyträningar och småbränder plötsligt måste ge sig in i en övertänd fastighet för att försöka rädda instängda personer. Poliser som i vardagslunken mest sysslar med ändlös rapportskrivning, anhållan av välkända småbusar och fysträning tvingas plötsligt till konfrontation med livsfarliga psykopater för att skydda allmänheten.
Befäl och soldater som åker till Afghanistan. Läkare och sjuksköterskor som åker till smittodrabbade katastrofplatser runt om i världen.
Civilisationens, demokratins och säkerhetens fronter finns alltid där. Även här hos oss. Frontsoldaternas uppdrag är att om så krävs utsätta sig för livsfarliga risker för att skydda oss andra.
Det är sannerligen inte förvånande att de som kämpar mot den radioaktiva strålningen i Japan snabbt har blivit nationalhjältar.