Den arabiska frihetsvåren störtar och skakar ledare i många länder. Här i vår världsdel är det den europeiska skuldhösten som har börjat tugga i sig offer i rask takt. Irland och Portugal har redan bytt ut sina regeringar. Greklands Giorgos Papandreou har gjort sitt. Senare i november väntas oppositionen i Spanien vinna stort i riksdagsvalet. Nu klämtar klockan för en av de stora elefanterna. I går framstod det svart på vitt att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi inte har majoritet för sin regering i parlamentet. Berlusconi beviljades visserligen ansvarsfrihet för det gångna året. För det kommande året ser det dock värre ut. I omröstningen om ansvarsfrihet var det färre än hälften av ledamöterna som gav Berlusconi sitt stöd.
Italiens ekonomi är i oerhört dåligt skick. Räntorna som Italiens regering får betala på sina lån har stigit dramatiskt. Precis som i Grekland gäller att en ny regeringschef måste ha ett stort och stabilt stöd i parlamentet för ekonomiska reformer som kan rädda staten från konkurs.
Spekulationerna om vad Italiens skuldkris kan komma att innebära för euron är i full gång. Italien är ett stort land, med en stor ekonomi och med enorma problem. Räddningsaktionerna som tidigare har satts in för de små euroländerna framstår som lätt snutna ur näsan jämfört med som förmodligen väntar nu.
Silvio Berlusconis avgång framstår som akut nödvändig. Sedan återstår det riktigt svåra för Italien. Kastar staten in handduken så lär den europeiska skuldhöstens reformvind skaka långt fler regeringsbyggnader än vad den arabiska våren hittills lyckats med.
