I gnöl- och gnällkretsar klagas ofta på att "alla politiker låter likadant" och att det har blivit så fasligt trångt i mitten. Den som följer partiledarnas tal i Almedalen kan knappast stämma in i klagokören. I går kväll var det Miljöpartiets Gustav Fridolins tur att ställa sig i den sommarfagra parkens talarstol för att leverera sitt budskap. Hans tal var unikt och självstående jämfört med de tal som hållits tidigare i veckan.
Jag var där.
Det är svårt att inte känna sympati med Gustav Fridolins allmänna hållning till liv, politik och samhälle såsom han uttryckte sig i går kväll. Han utstrålade en stark tro om vad människan och människor kan åstadkomma. Talet var - det ska sägas - väldigt allmänt hållet. Fokus låg på känslor, värderingar, visioner, idéer och på högläsning ur Ellen Keys dikter. Inget fel i det. Att tala om sådana saker på ett habilt sätt är inte alla förunnat att kunna göra.
Uppräkning av det och detta detaljerade förslaget är kanske inte heller precis vad människor vill höra en vacker sommarkväll i juli. Det förstår Fridolin. Därför höll han ett sympatiskt tal laddat med signaler om att MP vill använda politiken för att främja goda saker.
Nackdelen med att hålla ett tal av det slag som Gustav Fridolin gjorde är att alla känslor, värderingar och värderingar som lyfts upp och fram i talet är goda och snälla. Efter en kvart, tjugo minuter kändes det som att det blev lite för mycket av det goda.
Jag stod där och längtade efter en målkonflikt; en beskrivning av ett dilemma där två hyfsat bra och riktiga saker stod mot varandra. Och där politikern Fridolin skulle tagit publiken med på en resa där vi fått stifta bekantskap med vilka avvägningar han och partiet gjorde för att till slut sätta ner foten där den sattes ner. Nu kändes det alltför ofta som om Miljöpartiets val och prioriteringar var liksom självklara. Och som om konsekvenserna av de gjorda prioriteringarna inte var särskilt mycket att tala om.
Sakpolitiskt var det enda konkreta beskedet i Gustav Fridolins tal att Miljöpartiet kommer att säga nej om Alliansregeringen i höstens budget kommer med förslag om ett femte jobbskatteavdrag. De pengarna som skattesänkningen kostar vill Fridolin hellre använda till att förbättra arbetsmiljön ute i Sveriges skolor.
Den som möjligen fortfarande tvekar om vilka regeringsalternativ som Miljöpartiet håller öppna så här ett år före valet; den kan nog sluta med det. Gustav Fridolin var hård i sin kritik av Alliansen. Han jämförde till exempel regeringens "trixande med siffror" i klimatpolitiken med grekiska regeringars ekonomiska handel och vandel.
Om Stefan Löfven och Socialdemokraterna hade han däremot inte ett ord att säga. Vilket var begåvat av honom. Ordlösa budskap går ibland fram bättre än långa haranger och tirader.
Det bästa avsnittet i Fridolins retoriskt väl komponerade anförande handlade om Europa. I en elegant passus pekade han på det märkliga i att han som EU-kritiker tycks vara den enda som talar väl om Europa. Alla partier och politiker som kampanjat för EU och euron när EU gick bra fick frågan "Var är ni nu när Europa är i kris och behöver riktiga vänner?"
Snyggt.