I går berättade Folkbladet att Norrköpings kvinnojourer har varit fullbelagda sedan i maj. Situationen är liknande i hela Sverige.
Trots att statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att mäns våld mot kvinnor ökar i semestertider - eftersom gemensam ledighet gör att kvinnor saknar tillflyktsorter, och för att många män dricker mer alkohol än vanligt under ledigheter och högtider - tvingas många jourer att stänga under sommaren. Pengarna räcker inte till.
Sedan 2007 är Sveriges kommuner skyldiga att se till att våldsutsatta personer får möjlighet och hjälp till skydd, men alltför många kommuner snålar med resurserna: 14 procent av landets 151 jourer stänger under semestern, var fjärde trappar ned på verksamheten.
Det är förödande. Ofta är det först i en akut situation och efter en lång tids upptrappning av misshandel och hot som en kvinna kontaktar en kvinnojour. Våld i nära relationer börjar sällan med ett knytnävslag, utan snarare med en verbal kränkning, svartsjuka eller vredesutbrott. Det gör att våldet och hoten sakta normaliseras, och inte sällan lägger våldsutsatta personer skulden på sig själva.
Att i det läget mötas av en telefonsvarare eller någon som säger att boendet tyvärr är fullt är fatalt - och livsfarligt.
Varje år mördas 17 kvinnor av en närstående man, bara den senaste veckan har tre kvinnor mördats.
Både jourer och kommuner gladdes förmodligen av Fredrik Reinfeldts senaste jultal. Statsministern vigde det åt mäns våld mot kvinnor och lovade skjuta till ökade anslag för att våldsutsatta kvinnor och barn kan erbjudas bättre skydd. Än stannar Reinfeldts stora ord vid ett ouppfyllt löfte som beror på "utrymme i höstbudgeten". Det är ett hån mot de kvinnor och barn som lever i ständig rädsla, och det är ett smaklöst utnyttjande av alla de ideellt arbetande kvinnor som håller jourrörelsen levande med minimalt ekonomiskt stöd.
Men jourboenden och skyddsverksamhet är bara akutåtgärder mot själva kärnan, den att män utövar våld, både mot andra män och mot kvinnor och barn. (Ja, det finns kvinnor som slår, men de är i en förkrossande minoritet.)
Våld mot kvinnor är en global epidemi, det finns inte ett samhälle där kvinnor inte misshandlas, våldtas, dödas just för att de är kvinnor. Män slår för att män kan, för att det inte kostar dem sitt sociala anseende att bete sig kontrollerande och/eller våldsamt - tvärtom belönas våld ständigt i många sammanhang. Den föreskrivna maskuliniteten kräver hårdhet, styrka och maktiver av "riktiga män", hela vägen från skolgården till äldreboendet.
Mot det maskulinitetsidealet hjälper inga regeringscash i världen, men till dess männen befriat sig från normen om kontroll, aggressivitet och känslomässig trängsel är de nödvändiga för att åtminstone laga några av såren där det dragit fram i sin yttersta form.
