PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han är en förtjusande högerman. Mer klassisk än ny dock. På sin ledarsida har Linder inlett en artikelserie om den (frånvarande) idédebatten inom borgerligheten. Han är förstås nöjd med att Alliansen lyckats bli återvalda i regeringsställning. PJ: s nöjdhet grumlas emellertid av att väljarna framförallt tycks uppskatta firma Reinfeldt & Borg för deras duglighet som förvaltare av regerandet i allmänhet och av de offentliga finanserna i synnerhet.
Regeringsduglighet och stabila statsfinanser var tidigare Socialdemokratins två paradgrenar. PJ Anders Linder varnar Alliansen för att nöja sig med detta. Han saknar mer tydligt borgerliga ambitioner: "Skolresultaten sviktar, brottsligheten är en plåga, rättssäkerheten brister, den enskilda integriteten har trängts tillbaka och alldeles för få har egna förmögenheter att tala om. (--) Tänk om de borgerliga kunde ägna samma kraft åt närings- och innovationspolitiken som man nu lägger på att banta statsskulden." (25/11)
Anne-Marie Lindgren är "chefideolog" i Socialdemokratin. Hon är en bedårande Socialdemokrat av nyklassisk art. I senaste numret av partitidningen AiP konstaterar Lindgren - likt PJ - att väljarna i riksdagsvalet satte förvaltarna högre än förändrarna. Därför vann Alliansen. Lindgren skriver: "stora grupper väljare upplever inte några egna egentliga behov av större samhällförändringar. Vad de behöver är ett antal fungerande samhällsåtaganden".
Lindgren delar Linders frustration över förvaltartrenden i politiken. Hon ser flera områden - arbetslöshet, fattigdom, mm - där det behövs förändringspolitik från S snarare än "ängsligt sneglande på budgetregler".
För dagen är Linder och Lindgren lite i otakt med tidsandan. Men saker och ting kan ändras snabbt. Ett, tu, tre så tröttnar folk på förvaltandet. Då gäller det att vara på hugget i förnyarsvängen.