Invandring till vårt land har alltid existerat. En röd tråd går från exempelvis franska, tyska och engelska munkar i svenska kloster på 1100-talet, via ester, letter, litauer, finländare och polacker under Vasatiden, till dagens irakier och somalier. Föreställningen om Sverige som ett homogent land är således, på sin höjd, en sanning med modifikation. Den har dock sannolikt påverkat vår självbild, samt hur vi ser på och förhåller oss till andra.
Det svenska samhället har ofta präglats av vad jag skulle kalla ett slags ”tyst överenskommelse”, mellan de som för stunden uppfattats som majoritet respektive minoritet. Forskning visar exempelvis hur den judiska grupp som i århundraden funnits i vårt land ofta gjort sitt bästa för att tona ner sin ”judiskhet”, bland annat när det gäller klädsel, seder och bruk. En medvetet lågt hållen profil från minoritetens sida har i regel belönats med en relativt stor dos tolerans (eller kanske snarare ointresse?) från majoritetens sida. Rena förföljelser av minoriteter hör till ovanligheterna i svensk historia, medan de under perioder nästintill kunnat betecknas som folksporter på kontinenten.
En rädsla för att ”sticka ut” i samhället, som den hos svenska judar, kan utan tvekan underlätta samexistens. På majoritetssamhällets villkor. Samtidigt bäddar det för okunskap, inte minst inom samma majoritetssamhälle.
En av de minoriteter i Sverige som det torde råda störst okunskap kring är romer. Därtill är den sannolikt en av de mest diskriminerade, inte minst på bostads- och arbetsmarknaden. Detta trots att det i år är 500 år sedan det första kända fallet av romsk närvaro i vårt land. Situationen för romer är utan tvekan värre i vissa andra länder, och det är enkelt att vifta bort ”romfrågan” som något för Europa.
Men även här har romer utsatts för otaliga kränkningar genom åren. Och än idag får Sverige exempelvis regelbunden kritik från Europarådet, inte minst vad gäller utvisningar av romer. Den intresserade rekommenderas att ta en titt i det senaste numret av tidskriften Expo. Där återfinns bland annat ett läsvärt reportage om Tina Gusani, en romsk kvinna född och uppvuxen i Sverige som i sena tonåren utvisades till det Kosovo hon aldrig tidigare hade besökt.
I samma tidskrift påpekar författarna Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh även hur föreställningar om romer hos medelsvensson i mångt och mycket liknar dem som återfinns inom extremhögern - romer ses ofta som ”kriminella” och för samhället kostsamma ”parasiter”. En rad undersökningar bekräftar bilden. Enligt en rapport från Forum för levande historia är romer - inte muslimer, judar eller homosexuella - den grupp som flest svenska gymnasister (24,5 procent) har en genomgående negativ attityd till. Fördomar man sällan eller aldrig skulle ge uttryck för när det gällde andra grupper tycks, åtminstone i viss mån, vara accepterade när det gäller romer.
Det bör påpekas att myndigheterna under senare år har tagit steg för att inkludera den romska gruppen, och det faktum att en del romer ogärna har med dessa myndigheter att göra utgör ett hinder. Men försöken har sällan skett på den berörda gruppens egna villkor, och den självvalda isolationen har en historisk förklaring. I ett samhälle där man ständigt blivit utsatt för förtryck (inte sällan av just myndigheterna), och där forskning visar på en fortsatt fientlighet från omgivningen, är det knappast förvånande att man håller sig undan. Många svenska romer drar sig än idag för att avslöja sin romska identitet.
Exakt 500 år efter det första kända fallet av romsk närvaro i Sverige bör man kanske fråga sig om vårt samhälle fortfarande präglas av samma slags obalanserade ”tysta överenskommelser” som förr. I vart fall verkar det inte bättre än att en del grupper fortfarande känner en stor rädsla för att ”sticka ut”.