Då sprang en flicka i tjugoårsåldern ut i vägen framför oss... "Ta med mig ut, ta med mig ut". Hon hoppade in i baksätet bredvid mig. "Jag gick för att leta efter min bror", sa hon stilla. "Hans hus brann. Han var inte där. Jag gick till begravningsplatsen. Där fanns fler än hundra utlagda kroppar men jag kunde inte hitta hans. Må Allah vara barmhärtig".
Det som skulle kunna vara en ögonvittnesskildring från inbördeskriget i dagens Syrien återfinns i själva verket i den brittiske journalisten Robert Fisks bok Pity the Nation (2001), och beskriver en händelse för mer än 30 år sedan. I februari 1982 bevittnade Fisk som förste västerländske reporter den syriska arméns månadslånga belägring av staden Hama, centrum för dåtidens revolt mot fadern till nuvarande president Assad. De massakrer som följde i dess spår kan ha krävt så många som 40 000 människors liv. Uppskattningarna av antalet döda varierar beroende på källa, men det står bortom allt tvivel att en klar majoritet var civila.
Ur ett historiskt perspektiv är händelserna i dagens Syrien således varken särskilt ovanliga eller oväntade. Varje tillstymmelse till hot mot diktatorernas maktställning i Mellanöstern har i regel möts med brutalt våld. På åtminstone en viktig punkt skiljer sig emellertid dåtid från nutid. Arkiven visar att det som kallats "den enskilt dödligaste attack någon arabisk regering genomfört mot sin egen befolkning i modern tid" gick nästintill obemärkt förbi i svensk press. I landets ledande morgontidning, Dagens Nyheter, nämndes belägringen endast vid ett fåtal tillfällen, och då ofta i korta ordalag åtminstone delvis baserade på den statssanktionerade syriska propagandan med dess tal om "terrorister" och "kriminella". Retoriken är fortfarande densamma, men kontrasten till dagens medieklimat är slående. På sin tid utgjorde Fisks redogörelser några av få alternativa skildringar som nådde omvärlden medan mördandet fortfarande pågick. År 2012 är insynen avsevärt mycket större, vilket inte minst är ett resultat av att vanliga syriska medborgare numera kan förse människor världen över med bild, text och ljud inom bråkdelen av en sekund. De senaste dagarna har uppgifter kablats ut om strider i och kring huvudstaden Damaskus.
Orsakerna till den senaste tidens omvälvningar i Mellanöstern är många. Tidpunkten för och sättet på vilket de ägt rum torde dock åtminstone delvis vara en följd av det senaste decenniets explosionsartade ökning av mobiltelefon- och internetanvändare i regionen. Enligt Världsbanken hade knappt 2,5 procent av den syriska befolkningen ett mobiltelefonabonnemang år 2002, året innan upprorets början (2010) var siffran cirka 58 procent. Under samma period steg antalet syriska internetanvändare från runt 2 procent till drygt 20 procent.
Vår samtid ställer stora krav på förmågan att bedöma källor, och kanske kan dagens överflöd på olika sorters information ibland till och med förvirra och ha kontraproduktiv effekt på vår benägenhet att agera. Men i en värld där kontakten med och, inte minst, intrycken från människor inom och utanför landsgränser endast är ett musklick bort förändras spelplanen för såväl offer som förövare. I det långa loppet har utsikterna för de sistnämnda aldrig tett sig sämre. Låt oss hoppas att det oundvikliga så snart som möjligt blir ett faktum även i Syrien. Till dess bör vi minnas att reglerna förändrats även för oss åskådare. Tiden då vi med gott samvete kunde legitimera vår inaktivitet med att vi "inget visste" är i allt fler fall ett minne blott.