För frihet och mot socialism
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mats Johansson är född 1951. Sedan 2006 är han riksdagsledamot för Moderaterna i Stockholm. Det började 1968. Den 21 augusti rullade sovjetiska pansarvagnar in i Tjeckoslovakien. På våren hade vänsterextremister ockuperat studentkåren i Stockholm. I Frankrike, Italien och Västtyskland försökte likasinnade att med kravaller och attentat införa "proletariatets diktatur". I september fick socialdemokraterna över 50 procent i det svenska riksdagsvalet. Något direkt samband fanns inte mellan dessa händelser, men nog hängde de ändå ihop för en ung student i det röda Sundsvall. Det gällde att engagera sig politiskt, för frihet mot socialism. I släkten fanns både socialdemokrater och liberaler - men tidsandan krävde hårdare motstånd än det Tage Erlander och Per Gahrton hade att erbjuda. När vänstervinden blåste som värst steg en ung ideologisk generation fram till försvar för liberala och konservativa värderingar, parlamentarism, individualism, marknadsekonomi. Vi ville föra Sverige in i Europa och Europa in i Sverige. Vi ville befria det ännu kommunistiska östra Europa. Och vi ville reformera den kollektivistiska "svenska modellen". 40 år senare kan konstateras att det var ett angeläget projekt. Det är ännu inte fullbordat. Världen är inte vunnen för demokrati och marknadsekonomi, även om globaliseringen bryter ner gamla förtryckarstrukturer och underlättar flöden av varor, tjänster, kapital, människor och idéer. Bortom finanskrisen följer nya kriser, men också ökade tillväxtmöjligheter i ett Asien och Latinamerika på väg. Miljödimensionens genomslag talar för tekniksprång i en nära framtid. Samtidigt sker i moderniseringens spår nya terrordåd, utförda av extremister som i Guds namn försöker stoppa kvinnors frigörelse och folkstyre. I vår del av världen underlättade realsocialismens bortvittrande en fredlig övergång, inte minst tack vare EU:s överbryggande förmåga. Men som krigen på Balkan påminner oss väntar nya utmaningar den europeiska gemenskapen, inte minst i ljuset av det nya kalla krig som följt på hoten från den ryska revanschismen under Putin. Det gäller våra baltiska grannar men också tidigare sovjetrepubliker som knackar på dörren. Själva fortsätter vi närma oss både valutasamarbetet (EMU) och försvarssamarbetet (Nato). Även den inrikes reformagendan erbjuder spännande projekt, till exempel för att utveckla det ekonomen Dick Kling kallat "folkhemskapitalism" - ett förmögenhetsbyggande som vid sidan av eget boende och fondsparande ger svensken en tryggare privatekonomisk grund som buffert i tider av arbetslöshet och strukturomvandling. Och för de arbetande: fortsatta skattesänkningar för medelinkomster. Vi saknar alltså inte arbetsuppgifter de närmaste 40 åren, lika litet som när några av oss med utgångspunkt i 1968 års händelser tog oss an den politiska kampen med aptit och optimism.