En sak tycks alla vara överens om. Nästa mandatperiod får inte bli som de senaste fyra åren.
Riksdagens avslutande omröstningar blev minst sagt kaotiska. Det är signifikativt för den situation som uppstod efter förra valet när det var hart när omöjligt att få fram en regering.
Det gick till slut när januariavtalet slöts, men sprack när Liberalerna lämnade den uppgörelsen och det slutade med att vi fick en svag socialdemokratisk minoritetsregering.
Det blev en test om man i riksdagen skulle kunna skapa stabila majoriteter. Det är bara att konstatera att det inte gick. Visserligen var enigheten stor om åtgärder för att dämpa effekterna av pandemin och för att stärka försvaret i det nya säkerhetspolitiska läget men i övrigt står stora beslut på vänt.
Nu ska partierna tala om för väljarna vad de vill göra de kommande åren om de får bestämma. Sedan ska befolkningen göra sitt val den 11 september. 
Jag har tidigare förespråkat en översyn av regeringsformen som skulle omöjliggöra att regeringar kan regera utan att få igenom sin budget och slopad möjlighet till extraval. Det skulle tvinga fram starka regeringar.
Men en sådan reform tar tid och kan inte genomföras förrän efter valet 2026. Om dagens parlamentariska läge står sig efter valet måste därför S och M göra någon form av ny uppgörelse så att landet går att styra de kommande fyra åren.
En stor koalition känns långsökt. Men kanske kan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson komma fram till att decemberöverenskommelsen (DÖ) som deras företrädare Fredrik Reinfeldt och Göran Persson kom överens om inte var så tokig trots allt.
Det skulle innebära att den som lyckades samla störst regeringsunderlag skulle tolereras av den andra. Om man dessutom återgår till att partierna röstar på sina egna budgetförslag och inga andras kan landet styras. 
Då skulle det vara möjligt att ta itu med de stora frågor som blivit liggande under de senaste fyra åren.
Arbetet med en stor skattereform sattes aldrig igång trots att det utlovades i januariavtalet. En ny pensionsuppgörelse verkar också behövas. Bostadsbristen är akut och segregationen tilltar. Klimatförändringarna kräver drastiska åtgärder liksom gängbrottsligheten. Vårdköerna är fortsatt långa, skolan inte tillräckligt bra och äldreomsorgen har personalbrist.
Bara för att nämna något av det mest angelägna att ta itu med. Låt oss hoppas på många vuxna i rummet efter valet.