Högst rimliga diskussioner om rättsstatens kvalitet och status har nu raskt transformerats till gapiga påhopp om vem som är frisk, vem som möjligen är onykter och om vem som har eller inte har förmågan att tänka halvtänkta tankar.
Gyttjebrottningens rollbesättning drar ökat intresse till saken. Det vimlar av personer som sedan decennier tillbaka är så välhängda på löpsedlarna att det inte behövs några tidsödande presentationer av deltagarna. Det räcker med "GW", "Guillou", "Silbersky" och "Lambertz" för att de flesta omedelbart ska förstå vad saken gäller.
Quick/Bergvall är i sig själv en megakändis. Advokaten Claes Borgström är - inte minst med tanke på hans förflutna som ett barn i huset till ledande S-politiker - även han en tiotaggare i sådana här sammanhang.
Jag är ingen puritan. Tidningen Expressens infall att begära ut mejlkonversationen från justitierådet Göran Lambertz tjänstemejl var lysande kvällstidningsjournalistik. Jag får tillstå att jag med sensationslysten förfasan har kastat mig över Expressens artiklar.
Men inte är det vackert.
Det är dags att återvända till den centrala huvudfrågan om domstolarnas roll i den allvarliga rättsskandal som nu obevekligt rullas upp. Maciej Zaremba anknöt till Rättegångsbalken i DN 10/9: "Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist. Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser".
Så vitt jag förstår kan även nykterhetsbedömningar läggas åt sidan.