Hillevi Engström (M) är arbetsmarknadsminister. Hon är ansvarig för den hett omdiskuterade Fas 3 där ungefär 26 000 arbetslösa personer deltar i dagliga aktiviteter.
Kritiken mot Fas 3 är mångfacetterad. Dels beskrivs insatsen som en i allt väsentligt meningslös långtidsförvaring av människor. De som deltar i den arbetsmarknadspolitiska åtgärden har i snitt varit arbetslösa i åtta år. Deltagandet i Fas 3 är ännu ett väntrum i väntan på fortsatt arbetslöshet. Arbetsträning, kompetenshöjande utbildningar och subventionerad närvaro i det reguljära arbetslivet förekommer knappast alls.
Dels uppfattas Fas 3 som en åtgärd laddad med moralistiska fördomar mot arbetslösa personer. De arbetslösa "tvingas" till närvaro för att förebygga att de annars skulle ligga på soffan hela dagarna.
Dessutom anklagas Fas 3 för att fungera som ett flugpapper för oseriösa företagare. Staten betalar 225 kronor per dag och deltagare till den som anordnar Fas 3 aktiviteter. Givet de låga kraven på framtidsinriktad kvalitet som ställs så behöver man inte vara ett mattegeni för att räkna ut att en hyfsat stor volym av inskrivna Fas 3:are kan ge avsevärt stora och lättförtjänta pengar.
I går meddelade Hillevi Engström att hon tagit intryck av kritiken. Kontrollen av anordnarna ska skärpas. Agnarna ska sållas från vetet. Deltagarna i Fas 3 ska ges rätten till "kortare utbildningar" om de med en utbildningsinsats kan komma i fråga för ett specifikt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsministern vill också få till stånd ett mer direkt samarbete med fackliga företrädare ute på arbetsplatser där Fas 3 deltagare kan komma att slussas ut.
"För lite och före sent", löd i sammanfattning omdömet från Socialdemokraternas skuggminister Ylva Johansson. Hon var kort sagt inte särskilt imponerad av Hillevi Engströms utspel i går.
Ledare
Imponerad är väl inte jag heller. Samtidigt har jag stor respekt för problemets magnitud. Den som försöker närma sig arbetsmarknaden med åtta eller fler års arbetslöshet i bagaget har en rejäl uppförsbacke.
Det är inte realistiskt att hoppas på saliggörande arbetsmarknadsinsatser som i ett slag förvandlar sitsen för långtidsarbetslösa människor. De är inga hopplösa fall. Men de lever i hopplösa situationer. På individplanet sker givetvis smärre "under" varje dag där livssituationen plötsligt och lite slumpartat förändras radikalt.
På ett mer generellt plan är det dock bara att se sanningen i vitögat. Den stora huvuddelen av dem som ingår i Fas 3 kommer aldrig att komma ut på den vanliga arbetsmarknaden igen. Chanserna till jobb ökar definitivt inte av obligatorisk närvaro i mer eller mindre meningslösa gruppaktiviteter där den registrerade närvaron är det viktigaste. I dessa valfrihetens tider borde regeringen kunna komma upp med något bättre och mer frisinnat.
De av Fas 3:arna som är intresserade av att göra en rejäl satsning mot arbetslivet kunde t ex själva få välja hur de vill använda de 225 kronor/dag som staten betalar för dem.
Som ett studiebidrag för gymnasium eller Komvux, som betalning till en handledare på en arbetsplats, som kursavgifter för kvällskurser. Eller vad det nu kan vara. Regeringens tvångs- och grupptänkande behöver fasas ut. Lite liberalt anfäktat frihetstänkande skulle inte skada.