Det är lite Kafka över det hela. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven slåss i mångt och mycket mot en mytspäckad och ideologisk fantasivärld när han försöker få välfärdsvinstestormen att lägga sig i partiet.
Det finns kort sagt inga sakliga fakta som underbygger uppfattningen att välfärdsföretagens ekonomiska vinster är ett hot mot välfärden. Eller att vinsterna är att betrakta som stöld från skattebetalarna. Eller att kvaliteten är sämre i företagens välfärdsverksamheter än i förvaltningarnas.
De problem som finns är mer av praktik karaktär. Det handlar om sådant som sociala upphandlingars upplägg, prissättningen av tjänster på den hybridmarknad som välfärdsverksamheterna utgör, rimligare balans mellan företags etableringsfrihet och det samlade välfärdsuppdraget och bättre kontrollsystem mot bedrägerier och missbruk som pågår i marginalen.
Konstruktionen med s k "räntesnurror" där kreativt satta räntor på interna lån drar ner den beskattningsbara vinsten är inget specifikt för - eller ens vanligt förekommande bland - välfärdsföretag. Den sortens skatteplanering pågår i väldigt många privata och kommunala koncerner. Senare i år kommer riksdagen dessutom att stifta lagar som kraftigt begränsar den här sortens skatteupplägg.
Men det spelar liksom ingen roll. För delar av socialdemokratin är vinster något ont som inte kan samexistera med något så pass gott som offentlig välfärd.
Dagens Nyheters ledarsida sammanfattade i går vad det innerst inne handlar om: "Förbudsidén är sprungen ur ideologiskt tänkande. Den handlar inte om praktiska konsekvenser, om effektivitet, utveckling av verksamheten eller ens vad berörda människor vill. Dess kärna är längtan efter renhet. Det handlar om att avvisa det onda och bekänna sig till det goda."
På ÖstgötaCorrens ledarsida hävdades i går att "i grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden."
Ledarsidornas analys bekräftades i mångt och mycket av gårdagens ledarsida i Arbetarbladet. S-skribenten skåpade ut Stefan Löfvens förslag om öppnare ekonomisk redovisning i välfärdsföretagen som "naivt mummel".
Här är det allt eller inget som gäller. Vilket är en helt artfrämmande S-position för den som kan sin socialdemokrati.
Socialdemokratins identitet som regeringsparti - vars tradition Stefan Löfven företräder mycket väl - är att vara en halvren kompromiss mellan gott och ont. Det är därför det har gått så bra i så många år. Livet självt, tillvaron i sin helhet och de allra flesta människor som har ett liv är nämligen också halvrena och halvgoda kompromisser mellan allmän- och egenintressen.
Efter mer än 6 år i opposition börjar den forna identiteten att flagna i kanterna. Längtan efter ideologisk "renhet" växer sig starkare på pragmatismens bekostnad. Därmed riskeras psykologiska samband med breda medborgargrupper, trovärdigheten i marknadsekonomin sätts på spel och i förlängningen kan anas stora besvär med att återkomma som regeringsparti. Renhetslängtare är sällan regeringsdugliga.
Vilket t ex de gamla Moderaterna bevisat i decennier.