Kriminalvårdslagen ger nämligen fångar rättighet till frisk luft varje dag. Tvångsvårdade ungdomar omfattas inte av denna lag. För den enskilde som drabbas är förlusten av frisk luft självklart ett obehag. Men är detta tvångsvårdens stora problem?
Det är fullbelagt på de statliga institutionerna för tvångsvård av ungdomar. Ungefär 630 ungdomar; de allra flesta pojkar, är intagna för samhällets vård. Tio procent av de unga är dömda till vård enligt lagen om sluten ungdomsvård LSU. Övriga är placerade efter prövning enligt LVU - lagen om vård av unga.
Förr i tiden fanns ungdomsfängelser. Till dessa fängelser dömdes unga kriminella. Syftet var att hålla de unga borta från de mer yrkeskriminella som satt och sitter på de vanliga kåkarna.
Statens Institutionsstyrelse (SiS) är huvudman för tvångsvården av ungdomar. Precis som på ungdomsfängelsernas tid så är tanken med dagens särskilda institutioner för unga kriminella och/eller missbrukare att hålla dem separerade från äldre dömda brottslingar.
En kungstanke är att vården av de unga ska pågå så länge som den anses behövlig.
Detta är den avgörande skillnaden mellan vård och straff. Straff sonas under en viss tid som domstolar bestämmer. När tiden är avsutten blir den dömde utsläppt; oavsett hur sjuk eller kriminell han är.
Ungdomar som omhändertas enligt LVU får däremot inte tidsbestämda straff. Vården ska i stället upphöra när vården gett resultat. Så är det tänkt.
Nå. Lagar kommer och går. Ungdomsfängelser blir ungdomsvårdsskolor som blir särskilda statliga ungdomsinstitutioner.
De unga människor som döms och placeras har emellertid de problem de har. Så var det förr. Så är det nu.
De flesta av de placerade har redan tagit flera kliv in i de kriminella miljöerna. De är fullproppade med diagnoser och störningar. Personalen har ett tufft jobb. Det jag hört och sett från Kaliber och genom andra livserfarenheter gör mig förvisso övertygad om att förbättringspotentialen är stor.
Statlig byråkrati och regelstyrning går sällan hand i hand med inkännande och personligt utformad, resultatinriktad vård. I grundfrågan tvekar jag dock inte. Vårdtänk är bättre än strafftänk för de unga.
Fångar är, likt många andra, fenor på att kräva rättigheter som gynnar dem själva och som missgynnar deras chans till förändring. Ungdomsvården bör i stället och framförallt garantera seriösa möjligheter för de unga att välja en annan och bättre livsbana än den som fört in dem i tvångsvården. Får de chansen och tar de chansen kan de själva bestämma över sitt friskluftintag under resten av sina liv.