Marita Ulvskog sitter i EU-parlamentet för socialdemokraterna. Inför toppmötet i går kväll om de ekonomiska kriserna i flera utav medlemsländerna i EU, intervjuades Ulvskog av Ekoredaktionen, "Man måste helt enkelt säga stopp till den här åtstramningsextremismen som vi har levt med", sa Marita Ulvskog.
Hon vill se mer av "offentliga investeringar" för att i stället få fart på den ekonomiska tillväxten i Europa. Miljöpartiets Carl Schlyter höll inte med. I Ekots inslag i går varnade Schlyter för en "lånefinansierad investeringsbubbla". Enligt MP: s man i Bryssel kommer "antingen ekologin kollapsa, om det funkar och allt växer, eller så kraschar ekonomin ännu värre, med nya lån".
Carl Schlyters eget recept för att komma ut ur krisen är inte direkt oproblematiskt det heller. Han ifrågasätter i grunden behovet av ökad tillväxt. Bättre är att "jobba lagom mycket och producera lagom mycket prylar". I förlängningen av Schlyters tankekedja anas ett helt annat ekonomiskt system där någon sitter vid spakarna och bestämmer vad som är lagom mycket jobb och lagom mycket prylar.
I avvaktan på detta helt nya system är uppgiften för Europas politiker att förhålla sig till de ekonomiska system vi har på gott och ont.
Sedan Frankrike valde sig en åstramningsnegativ och underskottsaccepterande president har den ekonomiska debatten i EU delvis ändrat karaktär. I vart fall på ytan framstår det som om vänstern vill satsa/slösa medan högern vill spara/svälta. Ulvskogs utfall mot "åtstramningsextremismen" ger syn för sägen. I verkliga livet är det dock dessbättre betydligt mer komplicerat och sammansatt. Tillväxtproblemen nu har sin grund i osund tillväxt då. Så var det för Sverige en gång. I nästan två decennier pumpades ekonomin upp inflation och devalveringar. 1992 smällde det till. S-regeringar under Carlsson och Persson fick ägna flera år åt åtstramningar och nedskärningar för att få ordning på torpet och för att bädda för en ny era av mer sund tillväxt. Så var det för Danmark. Där krävdes en hård "kartoffelkur" för att få saker och ting på plats. Så var det för Finland. När Sovjethandeln försvann över en natt vinglade Finland på konkursens brant innan uthålliga och handlingskraftiga politiker rodde skutan i land. Så är det för Grekland. Löner, priser och statsutgifter stack mot himlen medan den reala ekonomin stampade i dyn. Så är det i varierande grad för Italien, Spanien, Portugal, Island och Irland. Kort sagt; lever man över sina tillgångar för länge så får man förr eller senare leva under sina tillgångar för att komma med i matchen igen. Extremism bör dock alltid undvikas; det har Marita Ulvskog rätt i. En serie statsbankrutter skulle knappast gynna tillväxt och social stabilitet i Europa. Lånefinansierade investeringsbubblor är precis lika illa; det har Carl Schlyter rätt i. Vid sidan av att skulderna betalas av behövs emellertid också fönsteröppningar mot framtiden. Sverige gick t ex med i EU, avreglerade stela monopol på tjänstemarknaderna, reformerade pensionssystemet och investerade i Danmarksbroar, Citytunnlar och motorvägar.