Den klantiga hanteringen av statsskuldskrisen har förvärrat situationen i Europa. I stället för att snabbt isolera Greklands skuldproblem från övriga EU och låta de franska och tyska bankerna ta smällen för sin frikostiga utlåning, fick de ledande EU-länderna för sig att straffa det grekiska folket genom nedskärningar som tvärbromsat landets ekonomi och minskat grekiska statens redan magra inkomster. Allt medan skulderna växte och krisen spred sig som en skogsbrand över resten av Sydeuropa.
Debatt
Att skylla Europas ekonomiska problem på det lilla Grekland är lika orättvist som orimligt. Greklands ekonomi utgör två procent av EU:s BNP. Om bekymmer i ett så litet land kan få hela Europa på fall och skaka världsekonomin måste det vara något fel på EU och det ekonomiska systemet. Utan euron hade Greklands betalningsproblem på sin höjd blivit en notis i affärstidningarna.
Nu käbblar Merkel och Sarkozy om huruvida bankerna eller skattebetalarna ska betala den nedskrivning av Greklands skulder som borde ha gjorts för ett år sedan. Men eftersom varken Merkel eller Sarkozy vågar låta några banker gå omkull, blir det i praktiken ändå skattebetalarna i EU som får betala kalaset, så det hela är ett mest spel för gallerierna, dvs de egna väljarna.
Under tiden står Europa stilla, i den mån det inte sönderfaller i sina beståndsdelar. Små länder som Finland och Slovakien blåser upp sig av inrikespolitiska skäl. Lissabonfördragets fasta ordförandeskap har inte fungerat, samtidigt som det satt det periodiska ordförandeskapet ur spel. De stora euroländerna har tagit kommandot, utan att kunna komma överens. Ingen lyssnar på Kommissionen, och EU-parlamentet har inget inflytande på den akuta krisen. Ingen vet längre vem som styr i EU, och det kan bli värre.
Går euroländerna vidare med fördjupat ekonomiskt samarbete (vilket de tvingas till om de vill ha kvar euron) splittras EU i en inre och en yttre union. Det bäddar för nya konflikter och kriser. Handlingsförlamningen har lett till att viktiga frågor som gemensamma asylregler, klimatarbetet, fattigdomsproblemen och de ekonomiska klyftorna, utvidgningen av Schengenområdet och EU:s utvidgning i öst lagts på hyllan. För att nu inte tala om utvidgningen av euroområdet. Vem vill för övrigt ansluta sig till en valuta i kris?
Europaprojektet behöver en tankepaus, men det får inte kapsejsa. Institutionella reformer är nödvändiga, men vad Europa framför allt behöver är en ny ekonomisk och social politik som sätter medborgarnas behov i centrum och som kan stärka EU:s trovärdighet och demokratiska legitimitet. Det kräver regimskiften i en rad länder, och det får vi vänta några år på. Det räcker inte att ordförandelandet Polens borgerliga regering går i kyrkan ber förböner för en lösning av EU:s kris genom solidaritet mellan EU-länderna. Under tiden måste Sverige, oavsett regering, vässa sitt medlemskap för att inte bli stående utanför allt inflytande i det nya EU.