Man kan förvåna sig över att det finns länder som vill gå med i EU just nu. Ett EU som krisar på längden och bredden, och som inte längre framstår som vare sig socialt eller särskilt demokratiskt. Vem vill gå med i en union där ett par stora länder styr över huvudet på alla andra, där folkvalda regeringar ersätts med teknokrater och där man inte på förhand vet vilket regelverk man ansluter sig till?
Men nu är det i alla fall klappat och klart för EU:s 28:e medlem, Kroatien (från 1 juli 2013). Den nya medlemmen är inte precis någon drömkandidat för EU. Kroatien är ett land i lika djup ekonomisk kris som den union som nu öppnar porten för ännu en bit av det gamla Jugoslavien. Landet har sedan självständigheten 1991 styrts av en korrumperad nationalistisk regering som i det längsta skyddat sina krigsförbrytare. EU får ännu en bräcklig ?turistekonomi? på halsen, ett land som väntas begära stöd från IMF inom kort.
Men Kroatien är också ett exempel på att EU kan göra skillnad. Landet har under medlemsförhandlingarna pressats både att lämna ut krigsbrytare och reformera sin bysantiska administration och rättsapparat, och utsikterna verkar stora att Kroatien nu får en regering av modernare snitt under ledning av socialdemokraten Zoran Milanovic, som inte lovat något annat än uppoffringar.
EU är redan djupt indraget i Balkans affärer, och det finns knappast någon återvändo. Alla länder på Balkan måste förr eller senare in under EU:s tak, om det ska bli fred och framsteg i detta hörn av Europa. Det kommer att ta några år innan länder som Bosnien, Albanien och Kosovo kan anslutas, men genom att använda medlemskapet som en hävstång kan man påskynda utvecklingen. Det är t ex uppenbart att ett serbiskt medlemskap i EU ökar säkerheten för Kosovo och det muslimska Bosnien.
Det lilla Montenegro är snart inne i EU, medan Makedonien bromsas av Greklands löjeväckande motstånd i namnfrågan. Samtidigt vill de grekiska cyprioterna, som inte borde ha fått komma med i EU förrän de hade erkänt turkcyprioternas ställning på ön, straffa Turkiet för att det inte öppnar sina hamnar och flygplatser för Grek-Cypern. Det kan i sin tur leda till att de återupptagna förhandlingarna om ett enande av Cypern strandar.
Turkiet har under ?islamisten? Tayyip Erdogan gjort stora politiska och ekonomiska framsteg, och uppfyller numera de flesta av EU:s krav. Frågan är bara om inte landet föredrar att utveckla sin regionala stormaktsställning på Balkan och i Mellanöstern och flytta fram sina positioner i Afrika och Asien, i stället för att bli en ytterkantsspelare i ett försvagat och toppstyrt EU. Tåget kan redan ha gått för den utvidgningen.
Nu gäller det för EU att återupprätta förtroendet i omvärlden, stärka sin ekonomi och sätta fart på det ännu ofullbordade fredsbygget i Europa. EU har stora och viktiga uppgifter framför sig, bara det inte gapar över mer än det kan hantera i demokratisk ordning.
