Grekerna har några tuffa år framför sig. Landet är i det närmaste bankrutt. De offentliga finanserna är vanskötta. För ett halvår sedan rapporterade regeringen om ett statligt underskott i storleksordningen knappt fem procent. I etapper har sedan budgetunderskottet reviderats uppåt. I går angavs underskottet till 13,6 procent; drygt fyra gånger mer än vad som är tillåtet enligt regelverket för euron.
Ledare
Greklands kris är därmed en kris för euron. Stabilitetspakten och regelverket har inte fungerat.
Greklands premiärminister Giorgos Papandreou anhöll i går om ett tidigare utlovat nödlån på 400 miljarder kronor från Internationella Valutafonden IMF och euroländerna.
Beviljas lånet så betyder det i praktiken att Greklands regering blir marionetter i långivarnas händer.
Med lite tur och uthållighet kan Greklands nuvarande elände transformeras till framtida stabilitet.
Landets problem är långsiktiga. Skattemoralen är lägre än låg hos medborgare och företag. Korruptionen i statsförvaltningen är omfattande. Under årens lopp har många grupper på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt tillskansat sig exklusivs skatte- och arbetstidsförmåner.
Får Papandreou sitt nödlån så kommer IMF och kritiska länder som Tyskland göra allt vad de kan för att Grekland ska omdanas till en modern och hyfsat stabil ekonomi.
Det var befängt att släppa in Grekland i kretsen av euroländer. Men gjort är gjort. Det finns egentligen bara två alternativ för framtiden. Antingen kastas Grekland ut ur euroklubben. Eller så ser man till att landet i efterhand blir det euroland som det borde varit redan från början.
För grekernas långsiktiga välfärd och välstånd är det sistnämnda alternativet klart bäst. Samma sak gäller för EU och euron. För att återskapa förtroendet för euron krävs att valutans stiftare kan visa att regelverket är stabilt och trovärdigt.
Sveriges utanförskap i eurosammanhang känns för dagen som ett lättburet ok.