Sverige stärker Nato-samarbetet. Det står klart sedan regeringen med socialdemokraternas stöd nyligen beslutat medverka i Natos snabbinsatsstyrka (Nato Response Force, NRF). Det ökar vår kapacitet att delta i Natos verksamhet och är ett steg i rätt riktning.
Mot bakgrund av den växande enigheten om brister i det svenska försvaret i förhållande till den ryska upprustningen med 767 miljarder dollar fram till 2020 är NRF-beslutet logiskt. Det är ett tecken på en ny realism i synen på det försämrade säkerhetsläget i närområdet kring Östersjön, som manifesterades i Försvarsberedningens i maj publicerade omvärldsanalys.
Även där markerade Socialdemokraterna att partiet har uppdaterat sin försvars- och säkerhetspolitiska linje. Övergivet är nej-sägandet till deltagande i Nato-insatser. Borta är sparbetinget på flera miljarder i S-alternativet till försvarsbudget.
Väldigt glömd är doktrinen från den rödgröna utrikesplattformen 2010. Där hette det: ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”
Att de rödrödgröna gick till val med ett krav på amerikanskt tillbakadragande från hela världen var ingen överraskning för oss som till vardags möter vänsterpartiets agitation i utrikes frågor i riksdagen. Så har de ju alltid tyckt, även när de kallade sig kommunister.
Det sensationella i förra valet var socialdemokratins anslutning till vad som tidigare var en ståndpunkt som drevs av en Moskvastyrd fredsrörelse.
Dåtidens s-regeringar förmådde stå emot talkörernas rop på ensidig nedrustning i väst. Då förstod man att amerikansk militär i Europa var en förutsättning också för vår frihet.
Antiamerikanismen i förra valet skadade socialdemokratins trovärdighet som regeringsalternativ. Dagens återställare gör motsatsen.
Uppenbarligen har beröringsskräcken gentemot Europaförsvaret tunnats ut med generationsskiftet inom socialdemokratin. Det har skett rätt diskret; vad stort sker, sker tyst.
Men för den realpolitiska anpassningen finns också ett hinder. Den äldre tredje ståndpunkten företräds i partidjupet av det gamla gardet som i sin opinionsbildning ännu rör sig med en neutralism från det förra kalla kriget, som vore det Sovjetunionen vi fortfarande skulle förhålla oss till.
Partivänstern behöver fortsatt höra att det är ett nytt läge för Sverige att slå vakt om värnkraften och att göra det tillsammans med länder i Norden och Europa där socialdemokrater finner det förenligt att göra det i värdegemenskapen inom försvarsalliansen.