En av Folkbladets läsare ringde till mig häromdagen. Hon ville diskutera skolelevernas kunskapsbrister; ett aktuellt ämne dessa dagar. Hon har arbetat många år på en av Norrköpings skolor.
Diskussionen om skolan blir lätt inåtvänd. Ett slags tunnelseende breder ut sig där omvärlden utanför liksom försvinner. Eleverna bär faktiskt med sig sina hemförhållanden in i skolan; ville min uppringande läsare påminna om.
Skolan ska vara kompensatorisk. Det betyder att lärare och skolledning ska försöka täcka upp för de brister och problem som präglar många elevers livsvillkor. Utbildningsointresserade föräldrar, föräldrar som inte kan ett ord svenska, bråkande, skilsmässande och krökande föräldrar påverkar skolan mer än vad man kan tro om man lyssnar på dagens skolpolitiska debatt. Det var i sammanfattning kärnbudskapet från damen som ringde mig.
Kloka ord.
Skolan är ingen isolerad ö. Allt går inte att fixa till med prov, betyg och räta bänkrader. Lärarnas uppgift är kanonsvår. De ska kunna sina ämnen, de ska vara skickliga pedagoger, de ska ge rättvisande betyg och de ska följa upp varje elevs kunskapsutveckling. Samtidigt ska de vara trygga, stabila, vuxna medmänniskor när eleverna kommer till skolan med sina skiftande hemförhållanden i ryggsäcken.
Lärarna behöver allt tänkbart stöd från omvärlden.