I våras jublade bolaget Gripen Gas över lyckade provborrningar efter metangas i Ekeby utanför Linköping. Ytterligare borrningar ska ske senare i år, men bolaget sätter stort hopp till att de djupa fyndigheterna ska visa sig lämpliga för "kommersiell gasproduktion".
I skrivande stund är storbolaget Shell i färd med att provborra efter olja och gas i Arktis, mitt under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet.
Det skiljer så klart mil mellan Shell och Gripen Gas, men de följer samma mönster. I jakten på fossila bränslen riktas blickarna mot alltmer svårtillgängliga och sköra trakter. Storskalig fossilutvinning i Arktis är förenat med enorma risker - minns bara Deepwater Horizon och lägg till en än mer känslig miljö än mexikanska Golfen.
Redan nu har en tredjedel av Arktis sommar-is försvunnit, vad hela jordens kylklamp behöver är sannerligen inte mer och ökade koldioxidutsläpp.
Redan Margret Thatcher, varde för den globala uppvärmningen och i 30 års tid har forskningsresultaten - enda avvikelserna är finjusteringar av prognoser och mätningar - visat på samma sak, koldioxidutsläpp bidrar till global uppvärmning och om vi inte drastiskt drar ned på konsumtionen av olja, gas och kol kommer planeten som vi känner den att irreversibelt kastas ner i kaos. En uppvärmning på över två grader kommer innebära att vi förlorar möjligheten att hindra ytterligare temperaturstigningar med mindre utsläpp.
Redan har temperaturen ökat med 0,8 grader, och de utsläpp vi fram till idag släppt ut kommer - om vi skulle sluta förbruka fossila bränslen helt - fortsätta att värma upp atmosfären ytterligare 0,8 grader. Det innebär att det är bråttom.
Problemet är bara att politiken hittills saknat både vilja och idéer som motsvarar hotet vi står inför. Att källsortera och byta glödlampor räcker inte.
I en lång artikel i amerikanska Rolling Stone förklarar Bill McKibben, författaren bakom en av de allra första böckerna om klimat och global uppvärmning som riktades mot en icke-akademisk läsekrets (1989), precis hur svårt läget är. Om tvågradersmålet ska klaras, i sig ett dåligt mål eftersom det kommer leda till stora förändringar, får de samlade utsläppen av koldioxid inte överstiga 565 gigaton innan 2050. Bara förra året konsumerade vi 34 av de gigatonen. Samtidigt ruvar redan idag oljebolagen på tillgångar som uppgår till 2795 gigaton. Det är enkel matematik som inte blir bättre av vare sig aktiviteterna i Ekeby eller i Arktis.
Det allra största problemet här är att oljebolagen, samt stater som Venezuela och Kuwait, skulle förlora gigantiska summor om de "lät bli" att elda upp sina tillgångar. Fossilekonomin är nästan perverst lönsam, men energibolag betalar inte för det avfall i form av koldioxid deras verksamheter lämnar efter sig. McKibben jämför med restaurangägare som inte kan slänga sina sopor på marken, eller kemiföretag som inte kan dumpa avfall hur som helst. Anledningen är att ingen förr i tiden visste att koldioxid är farligt.
Eftersom vi numera vet bättre borde den koldioxid som energibolagens restprodukter beskattas, dels via konsumenter men allra mest av bolagen själva. Det är svårt att inte hålla med om den saken.
