De rödgröna presenterade en rejäl satsning på ett kunskaps- och kompetenslyft för de arbetslösa. Alliansen presenterade, lite lösligare, förutsättningar för att fjärde storstadsregionen ska blomstra.
Det kan kanske verka vara helt olika saker, men den gemensamma nämnaren är trots allt att båda blocken vill att fler ska ha ett arbete att gå till.
Kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) har tagit reda på att nästan 4 000 av de arbetssökande i Norrköping bara har grundskola som utbildning. Det räcker inte för att kunna konkurrera om de jobb som idag erbjuds.
Det finns arbetsgivare som redan nu säger sig ha problem att hitta kvalificerade sökanden, trots den stora arbetslösheten.
Lösningen från de rödgröna är alltså att kommunen ska göra en storsatsning, och erbjuda alla arbetslösa fortbildning eller grundutbildning.
Det är ett kostsamt erbjudande för kommunen som kommer att innebära påfrestningar för kommunens ekonomi. Förutsättningen är också att det blir ett regeringsskifte. Det finns idag alldeles för många begränsningar i de statliga reglerna som förhindrar arbetslösa att på rimliga villkor delta i en utbildning, främst kring de ekonomiska förutsättningarna för deltagarnas egen försörjning.
Med Mona Sahlin som statsminister finns förutsättningar för en satsning på de arbetslösa.
Alliansens förslag, som presenterades av företrädare för både Linköping och Norrköping, handlade mera om bättre kommunikationer mellan de båda städerna.
Pendeltågstrafiken ska ges större utrymme, genom att järnvägen graderas upp tekniskt. Också detta förutsätter att statliga medel tillskjuts.
Vilken regering som skulle svara för det framgick inte av dokumenten. Också expressbusstrafiken mellan städerna borde utökas, vilket kräver investeringar i bussfiler vid in- och utfarterna.
Det sympatiska med Alliansens presentation är att man inser vikten av ökat samarbete inom Östergötland.
De menar att invånarnas möjligheter att själva välja var de vill utbildas, praktisera, arbeta och använda offentlig service bör öka. Praktiska och administrativa hinder ska minskas.
Det finns alltså positiva förslag från båda blocken. Men deras respektive satsningar visar också på de olikheter som finns.
Man skulle kunna säga att Alliansens företräder en linje som bryr sig mest om de som redan är etablerade på arbetsmarknaden och de som klarar sig bra i skolan.
De rödgröna företräder ett mer solidariskt tänkande. De bekymrar sig mer för de arbetslösa som behöver stöd av samhället, det vill säga oss gemensamt, för att hitta ett jobb. De bekymrar sig mer för de barn som behöver extra stöd i skolan.
Det finns naturligtvis överlappningar, det vore löjligt att påstå något annat.
Men likafullt betyder de båda blockens ideologiska bakgrund att deras politiska förslag skiljer sig från varandra.
Den som påstår att det inte har någon betydelse vad man röstar på har fel.