Om inga överdramatiska samhällskatastrofer inträffar under tiden fram till nästa riksdagsval så finns det ett och annat som är solklart säkert i svensk politik.
1. Sverigedemokraterna kommer inte att ingå i vare sig regering eller i ens halvofficiellt regeringsunderlag.
2. Vänsterpartiets chans att hamna i regering/regeringsunderlag förutsätter en omfattande partireformering och en alternativlös socialdemokrati som vill regera till varje pris.
3. Socialdemokraterna och Moderaterna kommer inte att sitta i regering tillsammans.
Allt annat är faktiskt fullt tänkbart och möjligt.
Miljöpartisterna gör vad de kan för att markera att de är ett självständigt och blocklöst parti. Deltagande i samfällda "rödgröna" attacker mot regeringen varvas med uppgörelser med Alliansen. Tidigare i veckan kom Miljöpartiet överens med regeringen om en lättnad i asylprövningen för barn med särskilda skäl att få stanna. Överenskommelsen är en framgång för Miljöpartiets migrationspolitik och resultatet av en eftergift från Moderaterna.
Någon dag senare och som ett slags tack för senast meddelade MP:s ekonomiskpolitiske talesperson Per Bolund att hans parti har bytt fot i frågan om sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar. Alliansen införde nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för fem år sedan med syftet att underlätta för ungdomar att få jobb. S, V och MP har kritiserat reformen hårt. De tre partierna har vart och ett för sig deklarerat att alla de miljarder som arbetsgivaravgiftsänkningen kostar kan användas betydligt effektivare.
Miljöpartiet anser numera att sänkningen ska vara kvar även efter ett eventuellt regeringsskifte. Per Bolunds främsta argument för fotbytet är att det är fel att riva upp en reform som verkat under flera år. Med tanke på det ansträngda läget för ungdomar på arbetsmarknaden vill Bolund inte heller genomföra en politik som möjligen riskerar att förvärra ungdomsarbetslösheten ytterligare.
Det kan ha varit en tillfällighet. Men den annars självsäkre och frimodige Per Bolund föreföll en smula ansträngd när han intervjuades i ämnet i SVT:s Aktuellt i torsdags kväll. Positionsförflyttningar i politiken kostar på ibland; så tänkte jag.
När statsminister Fredrik Reinfeldt i samma Aktuelltsändning kommenterade Per Bolunds besked fanns det inget ansträngt i hans uppträdande. Med illa dold iver påtalade Reinfeldt att socialdemokraternas redan svaga alternativ till Alliansen nu hade försvagats ytterligare.
Jag ska inte moralisera över Miljöpartiets U-sväng i sakfrågan. Politisk utveckling förutsätter positionsförändringar.
Fredrik Reinfeldt är mycket angelägen om goda relationer med MP. MP är å sin sida mycket angeläget om att kunna uppträda som ett möjligt regeringsparti oavsett om det är S eller M som får taktpinnen av talmannen efter valet.
Folkpartiet sitter som regeringsparti hårdare fast i sitt block inför valet. Med den tydligare socialliberala profil som numera präglar FP är det dock ingen tvekan om att FP är tänkbar partner i flera olika regeringskonstellationer.
Som sagt. Nästan allt är möjligt i den alltmer spännande inrikespolitiken i Sverige.