En slips som stör
Detta Àr en ledare. Folkbladets ledarsida Àr oberoende socialdemokratisk.
DÀrför Àr det oerhört fascinerande att det Àr jag som har hans uppmÀrksamhet nu. Han som har inflytande över den hetaste konflikten i vÀrlden. Den israeliske ambassadören och hans sekreterare sitter vid mitt fikabord. Som tur Àr har jag en mer erfaren kollega med mig, för sjÀlv gör jag nog en rÀtt slÀt figur. Bilaterala samtal pÄ den hÀr nivÄn Àr inget jag sysslar med dagligen. Att ambassadören vill trÀffa oss och prata beror pÄ att vi har samlat in 1 600 namn mot vÄldet i Gaza och skickat till honom. Vi pÄpekar att oskyldiga civilas lidande Àr oacceptabelt. Med tanke pÄ vilken roll han spelar Àr jag verkligen intresserad av vad han har att sÀga till sitt försvar. Han pekar pÄ olika stadskartor och gestikulerar. Sammanfattningsvis gÄr hans budskap ungefÀr ut pÄ att vi mÄste förstÄ hur dumma palestinierna Àr som gömmer sina elaka raketer i moskéerna och hur snÀlla israelerna Àr som sÀger till innan de ska bomba sÄ att barnen hinner springa ut ur moskéerna först. Ett helt absurt resonemang. Sen glider samtalet över till vad den ena och den andre har sagt och gjort. MÄnga namn droppas. Kollegan nickar och fyller i, sjÀlv har jag ingen aning om vilka de pratar om och det blir allt svÄrare att hÄlla fokus. Blicken glider över vÄrt lilla sÀllskap och fastnar pÄ ambassadörens paysleyslips igen. Den Àr snygg. Han pekar engagerat. Han sÀger att han tycker att vi borde fokusera lite pÄ alla antisemiter ocksÄ, inte bara pÄ Israel.
NÀr min mer rutinerade kollegas telefon ringer och ambassadören hÀmtar andan passar jag pÄ att flika in att vi faktiskt fördömer vÄld oberoende av vilken sida som anvÀnder sig av det och att vi visst riktar kritik Ät andra hÄll - det Àr bara det att Israel rÄkar vara den starkaste parten i det hÀr fallet. Fast jag kÀnner mig lite som en seriefigur med mina ord i en pratbubbla framför mig. Eller som om jag lÀste upp min replik i en filminspelning. Plötsligt har de fyrtiofem minuterna gÄtt. Med största sannolikhet mitt livs enda fyrtiofem minuter med den israeliske ambassadören. Vi lovar att slipa pÄ formuleringarna nÀsta gÄng vi ordnar en namninsamling mot vÄldet i Gaza sÄ att han slipper reta sig pÄ enskilda ord. Ambassadören och hans sekreterare tackar för samtalet och försvinner ut med sina sÀkerhetsvakter i hÀlarna. EfterÄt undrar jag om det verkligen har hÀnt pÄ riktigt. GÄng pÄ gÄng mÄste jag stoppa ned handen i kavajfickan för att kÀnna pÄ det lilla strÀva papperskortet. JodÄ. Benny Dagans visitkort ligger kvar. Men de fyrtiofem minuterna och alla möjligheter att utnyttja dem bÀttre Àr borta för evigt.