Det stormar lite smått i socialdemokratins utkanter. Inget konstigt med det. Det har det alltid gjort. Det speciella med Håkan Juholts korta era som partiledare var att utmarkens strider fördes rakt in i det mittens rike där S-ledare av tradition alltid bor.
Margit Silberstein och Tommy Möller har skrivit en intressant bok ("En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år") om Juholts entré och sorti som partiledare. Jag läser boken i små doser på lediga stunder inför recensionen som kommer den 26 mars här i Folkbladet.
Socialdemokratin som sådan har återgått till sitt normala läge. Det är så där lagom tryggt, tråkigt och ingenjörsreformistiskt som det brukar vara när det går som bäst för Socialdemokraterna.
Stefan Löfven har tillsammans med sina närmaste medarbetare Magdalena Andersson, Carin Jämtin och Mikael Damberg tagit ett fast grepp om rodret. Det är bra.
Vilket bland annat betyder att utmarkernas strider precis som vanligt kan rulla på med hetsiga inlägg, stora visioner och ve och klagan utan att socialdemokratins stabilitet riskerar att skadas. Det är också bra. Det ska stridas och bråkas i och mellan ett politiskt partis flanker och intressegrupperingar.
Så länge partiets ledning är stadig och rimligt förutsägbar så tillför striderna nödvändig vitalitet och känsla till politiken.
Konstaterandet att socialdemokratin nu återgått till ett slags vinnande och hemtamt normalläge är inte i sig synonymt med en prognos om lysande resultat i riksdagsvalet nästa år. Väljarnas vägar är - om inte outgrundliga - så i vart fall svårbedömda. Det vi med lite större säkerhet kan slå fast är däremot att utan normallägets återkomst så hade S i dag varit en stökig spillra av sitt forna jag.
De klassiska politiska partierna tappar medlemmar i rask takt. En risk med detta är att de kvarvarande medlemmarna blir mer lika varandra och därigenom också mer olika i jämförelse med de röstande medborgarna.
I Silbersteins och Möllers bok säger en rutinerad och insatt socialdemokrat att om ordförandevalet efter Mona Sahlins avgång på hösten 2010 hade arrangerats som en primärvalskampanj där kandidaterna hade åkt runt och talat för partimedlemmarna; då hade Håkan Juholt vunnit en klar seger.
Det ligger nog mycket i den spådomen. Juholt väckte entusiasm hos många partiaktiva. Entusiasm ska inte underskattas. Men heller inte överskattas. Ett parti med regeringsambitioner måste välja sina ledare med minst lika mycket kylig eftertanke som karismatisk entusiasm.
S har i dag ett medlemsantal som ungefärligen innebär att det går minst 25 väljare på varje partimedlem. Det krävs insikt bland de partiaktiva om att de utgör en minoritet i det stöd som partiet behöver för att kunna komma i fråga för regeringsbildande.
Under det socialdemokratiska normallägets glansdagar var partimedlemmarna fler och dessutom speglade de tämligen väl de då mer homogena medborgargrupper som formade partiets valkretsar.
I dag är det mesta annorlunda. Men inte allt. Fortfarande gäller att tråkig stabilitet slår gnistrande iver. Fortfarande gäller att politiska strider ska förläggas till utmarkerna och inte till storstugan.