Att läsa Assar Lindbecks nyutkomna memoarer "Ekonomi är att välja" (Albert Bonniers förlag) är att göra en politisk och psykologisk långresa. Något år före min egen födelse blev Lindbeck anställd vid finansdepartementets nationalbudgetkansli. Allt sedan dess har han rört sig i den ekonomiska politikens centrum; oftast långt bort från lugnet i stormens öga.
Assar Lindbeck är professor på institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Ekonomi och politik är väldigt närbesläktade processer. Vilket Assar Lindbecks gärning övertydligt har illustrerat under decenniernas gång. Lindbeck skriver att han i sin forskning mer har utgått från verkliga förhållanden och händelser än från teoretiska modeller. Denna verklighetsanknytning är som jag förstår det en av förklaringarna till att det så ofta blåst och stormat runt Assar Lindbeck. En annan förklaring är naturligtvis hans debattlusta och hans starka politiska ådra. Assar Lindbeck lämnade med buller och bång det socialdemokratiska partiet 1982. Hans intensiva motstånd mot löntagarfonderna fick honom att skriva sin utträdesbegäran. Lindbeck var och är nog ingen partiman. En extremt politisk människa; javisst. Det hade han med sig från födseln och uppväxten i Luleå. Partimedlemskapet var en närmast logisk följd av uppväxten. I sin bok skriver Assar Lindbeck att han "troligen aldrig anslutit sig till ett politiskt parti" om beslutet fattats sedan han beslutat sig för att satsa på en akademisk bana. Akademikerns behov av självständighet i samhällsfrågor är svår att kombinera med partimedlemskapets krav på lojalitet.
Lindbeck sammanfattar i en härlig mening hur han under sina år som partimedlem försökte lösa konflikten mellan lojalitet och självständighet "genom att avstå från partilojalitet". Vilket inte helt uppskattades av de partimedlemmar som hellre avstod från självständigheten. "Äntligen!", utropade Aftonbladets ledarsida då Lindbeck lämnade socialdemokratin.
Det mest fascinerande med Assar Lindbecks memoarer är hur samtida han är med varje decennium han skildrar. Han lägger inte saker och ting tillrätta för att skapa en bild av sig själv som en oföränderlig sanningssägare som efter sextio år i den politiska ekonomins frontlinjer skriver memoarer på temat "vad var det jag sa?!" Jag får inget som helst intryck av att Lindbeck anser att det var bättre förr eller sämre förr. Lindbeck fanns och agerade förr. Lindbeck finns och agerar nu.
Finns det en röd linje i hans memoarbok så är det snarare en appell för vikten av att genom nya kunskaper och erfarenheter våga förändra sina bilder av samhälleliga processer och förnya sina bedömningar om vad som är de mest lämpliga politiska åtgärderna. Så har Assar levt. "Om så inte vore fallet skulle jag ju inte ha lärt mig något", skriver han i bokens epilog.
Som sagt. Assar Lindbecks memoarer är som en resa till ett Sverige och till en värld som inte längre finns på samma fysiska sätt nu som då. Flera historiska kapitel ger emellertid goda insikter om rötterna till politiska uppfattningar som är högst frekventa än i dag. Lindbecks skildring av statens prisreglering av hyreslägenheter och jordbruksvaror är tankeväckande. Kapitlet om 1970-talets näringspolitiska strukturkris är dramatiskt. 1990-talets ekonomiska kris blir grundligt belyst. Lindbecks starka försvar för välfärdsstatens funktioner och hans frihetliga syn på välfärdsstatens former gör starkast intryck.