Det är övertydligt att partiet denna gång väljer en helt annan strategi än efter förlustvalet 2006. Då tog Socialdemokraterna det så vackert. Ägnade sig åt internt arbete och utsträckta rådslag om politikens inriktning. Nu är det mer pang på rödbetan. Liknande frifräsiga och attackerande tal som det den nyvalda partiledaren höll på kongressen i lördags förmiddag har jag i och för sig hört tidigare på socialdemokratiska möten. Det unika med talet i lördags var att det hölls av en partiledare. Siktet är inställt på en rivstart. Sätter allt på ett kort liksom.
Efter valet 2006 inriktades arbetet på att försöka minska skillnaderna gentemot vissa delar av den borgerliga alliansens politik. Inställningen till nationella prov och betyg i skolan justerades. Regeringens inkomstskattesänkningar accepterades steg för steg i efterhand.
Nu satsar Socialdemokraterna i stället på att markera tydliga skillnader mellan regeringens och socialdemokraternas politik. För att lyckas med en skillnadssökande politik måste Håkan Juholt samtidigt markera avstånd till stora delar av den politik som S stått för de senaste 15-20 åren. Vilket har mer eller mindre indirekt gjorde i sitt första och väl genomtänkta tal i lördags.
I sak signalerade han om näringsförbud för företag i välfärdssektorn, högre pensioner, på- och omregleringar av bl a elmarknaden och om högre löner för den offentliga sektorns medarbetare.
Hur detta strategiska val ska falla ut återstår att se. För dagen kan jag bara konstatera att de flesta inom politiken verkar vara nöjda. Socialdemokraterna har fått en energikick; blivit starkare i tron så att säga. Borgerliga opinionsbildare hoppas att Håkan Juholts aggressiva och självmedvetna ledarskap ska sätta fart på dödköttet i den egna regeringen. De måste ut på banan och gå i clinch med en nytänd socialdemokrati. Inom borgerligheten finns också förhoppningar om att Miljöpartiet lättare ska kunna "skrämmas" över till den borgerliga sidan när S nu skärper tonen i klassiska paradgrenar.
I de vänsterpartistiska och sverigedemokratiska kretsarna är det nog mer oroligt efter Håkan Juholts entré. I lördags roffade Juholt faktiskt åt sig en stor del av Vänsterpartiets politiska plattform. Den nye partiledaren är dessutom sannolikt attraktiv för många av de väljare som har lämnat S till förmån för SD. Mona Sahlin var stolt över att uppfattas som ett "rött skynke" av Sverigedemokraterna. Juholt kan i stället bli en magnet. Ytterst få av Jimmie Åkessons väljare är nämligen övertygade rasister; knappt ens överdrivet främlingsfientliga. Däremot har många känt sig undanskuffade och osynliggjorda av det politiska etablissemanget. Juholt tycks se dem. Framförallt förefaller han bry sig om det svenska. Juholts dråpliga attack på Reinfeldt för att han sålt klenoder som Skåne till utlandet var genial i detta avseende.
Jag har mina dubier om det rimliga i en del av det som Juholt föresatt sig att genomföra. Det lämnar jag därhän för tillfället. Viktigast för nu är att konstatera att Sverige har fått sina nya socialdemokrater.