G8-gruppen avslutade sitt möte på Camp David i går. Ledarna för de klassiska industriekonomierna ägnade en stor del av sina samtal åt riskerna för en utbredd ekonomisk kris i Europa. Vilket inte var så konstigt. Den ekonomiska utvecklingen i Europa är viktig för många även utanför EU. Ett Europa med svag tillväxt, växande arbetslöshet och med eventuellt konkursande stater kommer att öka problemen även för regeringarna i Washington, Moskva och Tokyo.
G8-mötet såg möjligen en ny franskamerikansk axel födas i den ekonomiska politiken. Frankrikes nyvalde president Hollande betonar som bekant tillväxt, investeringar och jobb mer och tydligare än vad Tysklands Angela Merkel och Storbritanniens David Cameron har gjort. USA: s president Barack Obama uttryckte sig givetvis diplomatiskt. Att han och USA står nära den franska uppfattningen var det dock inget tvivel om. Vilket inte förvånar. I USA är den senaste månades jobbstatistik betydligt viktigare än redovisningar av ekonomiska underskott.
Euroländerna är förstås något helt annat än USA.
Medlemsländerna i euron är suveräna stater som kör sina egna varianter av ekonomisk politik samtidigt som de ska inordna sig i ett gemensamt regelverk för budgetkontroll och underskott. Exemplen Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland visar att eurogruppen har en lång väg att gå innan de kan börja jämföra sig med en federal stat som USA.
Viktigast just nu är att EU gemensamt kan bestämma sig för var tyngdpunkten i den ekonomiska politiken ska ligga. I ett gemensamt uttalande från G8-gruppen trycktes på vikten av jobb och tillväxt i Europa. Det är lätt att hålla med. För den långsiktiga överlevnaden är det dock lika viktigt att de vanskötta ekonomierna saneras. Valet står inte mellan att gasa eller bromsa.