Raoul Wallenberg är en av världens mest berömda svenskar. Drygt 100 år efter sin födelse ska Wallenberg nu ges chansen att bli bättre hågkommen även i Sverige.
På DN debatt i går föreslog en rad personer, med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen att den 27 augusti ska bli "Raoul Wallenbergs dag".
Bland undertecknarna av artikeln finns bland annat förre statsministern Göran Persson, Anna Ekström generaldirektör på Skolverket, demokratiminister Birgitta Ohlsson och en rad företrädare för organisationer, partier och myndigheter som på olika sätt har engagerat sig i Raoul Wallenberg under årens lopp.
"Det är djupt symboliskt att Raoul Wallenberg offrade sig i kampen mot en av 1900-talets onda ideologier, nazismen, och blev ett offer för Stalins kommunism", skriver kulturministern och hennes medförfattare i debattartikeln. Så är det.
Just denna symbolik är sannolikt orsaken till att det tagit så oerhört lång tid för det officiella Sverige att instifta en dag till hans minne. Sverige drogs aldrig in i andra världskrigets militära strider. Författaren och journalisten Ola Larsmo (DN 2012-08-16) konstaterar bland många andra att den svenska statsförvaltningen kännetecknades av en "vag antisemitism" under de första krigsåren.
Vilket bland annat kom till uttryck genom en njugg inställning till judiska flyktingar. Historikern Mikael Byström bedömer i sin avhandling att det 1941 fanns ungefär tiotusen flyktingar i Sverige. När Tysklands krigslycka vände och när svenska tidningar öppet började rapportera om "judeutrotningen" så finns det klara belägg för att den svenska statens attityd förändrades. Ett belägg är att det enligt Mikael Byström fanns uppemot två hundra tusen flyktingar i Sverige vid andra världskrigets slut.
Mot denna föga heroiska fond är det lätt att förstå att det har skavt och tagit emot att hylla den unge svenske affärsmannen Raoul Wallenbergs insatser som räddade 100 000 judar i Budapest från Förintelsens koncentrationsläger. Att Wallenbergs gärning till stor del finansierades av den USA - baserade organisationen War refugee board har även det lagt sordin på svenska statens hyllningsiver.
När de sovjetiska trupperna som intog Ungern fängslade och bortförde Raoul Wallenberg så inleddes ett långt inrikespolitiskt trauma i Sverige. Den borgerliga oppositionen gjorde från 1970-talet och framåt Raoul Wallenbergs sak till sin. Ständiga krav på att Sverige skulle sätta hårt mot hårt mot Sovjet för att få klarhet i vad som hänt med Wallenberg irriterade S-regeringarna som var angelägna om hyfsade relationer med den store grannen i öst.
Den breda skara av personer som står bakom förslaget om en officiell minnesdag för Raoul Wallenberg indikerar att Sverige nu vänder blad.
Sveriges uppträdande under andra världskriget och det realpolitiska förhållningssättet till Sovjet under det kalla kriget kan bedömas och uppfattas på många olika sätt. Dessa olika bedömningar och uppfattningar kan dock inte i längden stå i vägen för att hedra Raoul Wallenbergs insatser på ett tillbörligt sätt.
Mycket talar också för att minnesdagen inte kommer att bli en torr historisk ceremoni. Behovet av att stå upp mot rasism och totalitära ideologier är dessvärre högaktuellt även 2013.