Med regeringsförklaringen och statsbudgeten för nästa år framlagd har regeringen lagt korten inför nästa år. Det går så där att få fart på allt som utlovats i Tidöavtalet. En rad utredningar har tillsatts men vad de så småningom utmynnar i återstår att se. 
Tidöpartierna är långt ifrån överens om hur allt det som stod i avtalet ska tolkas. Då är det en vanligen metod att skjuta fram avgörandet till utredningar som så småningom ska gå på remiss och därefter möjligen bli konkreta förslag från regeringen till riksdagen. Så har alltid koalitioner gjort, men även Socialdemokraterna när de suttit ensamma i regeringen, för att förhala svåra avvägningar.
Regeringar riskerar att fastna i förhandlings- och utredningsmaskineriet och inte få så mycket gjort. Svårigheterna att enas och få majoritet gör att handlingskraften rinner ut i sanden och det blir inte så mycket att visa upp när nästa val närmar sig. 
Det skulle naturligtvis vara särskilt pinsamt för en statsminister som gång på gång upprepar att ”Sverige nu har en regering som klarar att ta tag i de samhällsproblem som vuxit fram under lång tid”.
För att inte fastna i smeten har Ulf Kristersson inrättat en särskilt grupp erfarna utredare under samordningskansliet i statsrådsberedningen som ska ta sig an ”målinriktade utredningsarbeten” och snabba på, ja till och med halvera den tid det annars brukar ta.
Han hoppas att ett gäng superutredare ska åstadkomma resultat för Tidöalliansen att visa upp. Men problemet är nog inte alltid det långsamma utredningsmaskineriet. En mer grundläggande stötesten är att Kristersson i verkligheten inte har den stabila regeringsmajoritet som han påstår sig ha. Det är en sak att vara överens med Sverigedemokraterna om att strama åt flyktingpolitiken och skärpa lagstiftningen för att komma åt den växande organiserade brottsligheten. En helt annan att få majoritet för den ekonomiska politiken.
Där står Sverigedemokraterna mycket närmare Socialdemokraterna, vilket inte är så konstigt. Man måste komma ihåg att en väldigt stor del av SD:s väljare är människor som tidigare röstat på S eller Centern. Låg- och medelinkomsttagare som inte alltid har en så stark ställning på arbetsmarknaden. 
Det förklarar varför regeringen i sin budget för nästa år går vidare med ytterligare ett jobbskatteavdrag som ger mest procentuellt sett på inkomster upp till 40 000 kronor i månaden, men avstår från att höja brytpunkten för dem som tjänar mer än 51 000 kronor i månaden och därmed betalar statlig skatt.
Det förklarar också varför a-kasse- och ligger kvar på höjningen som gjordes under pandemin och då skulle vara tillfällig. 
Regeringen bedriver en socialdemokratisk skattepolitik enligt en rad ilskna röster inom Moderaterna. Det blir så när budgeten måste anpassas till SD för att gå igenom riksdagen. Så kommer det sannolikt att fortsätta fram till nästa val. Höger och vänster spelar fortfarande roll i den ekonomiska politiken och där står SD till vänster. Skulle Jimmie Åkesson rucka på det riskerar han att tappa stora delar av sin väljarbas. 
Sådana utflykter är inte att tänka på för en man och en partiledning vars ambition är att ta över statsministerposten efter nästa val eller att gå i opposition. Sverigedemokraterna har ingen omsorg om regeringspartierna.
I väljarkåren är också det parti som gjort störst avtryck på regeringens politik. Samtidigt som partiet inte behöver ta regeringsansvar. En guldsits inför nästa val.
SD kommer i varje läge att göra sitt bästa för att splittra och ta röster från alla håll. Siktet är inställt på att ta över regeringsmakten. Därför kommer den borgerliga regeringen inte att kunna föra den politik den egentligen vill under den här mandatperioden.