Ett av många klassiska Winston Churchill citat som är väl värt att fundera över. Inte minst i de emellanåt snudd på parodiska turer som präglat det svenska parlamentet under våren med misstroendeförklaringen mot justitieminister Morgan Johansson och turerna kring vårändringsbudgeten som kulmen.
Vårt demokratiska system lämnar en del övrigt att önska. Det är partierna som går till val. Partier som får allt svårare att locka engagerade medborgare som medlemmar och därmed valbara. Det betyder att partierna, än så länge främst på lokal nivå, har fått svårare och svårare att hitta kvalificerade kandidater att sätta upp på listorna.
Partiernas nomineringsprivilegium från ett alltmer begränsat urval innebär att vi får sämre politiker än vad vi skulle få om partierna förmådde att rekrytera medlemmar bredare i folkdjupet.
Detta samtidigt som det politiska intresset nog är större än vad det varit tidigare. Alla större medier satsar på politiska poddar och livesändningar så fort det minsta händer i rikspolitiken. Det skulle de inte lägga resurser på om inte intresset fanns.
Det är i själva verket en formidabel utveckling som skett. Jag minns hur jag föreslog Expressen valåret 2006 att vi skulle sända direkt från Almedalsveckan. Det blev kalla handen. Sådant ville inte folk se. Expressen skulle satsa på att sända fotboll istället. Sedan dröjde det bara något år och nu sänds den simplaste presskonferens.
Det politiska intresset finns alltså, men inte någon större vilja att engagera sig partipolitiskt. Det beror sannolikt på att det tar emot att inordna sig i ett kollektiv som ett parti är. 
Visserligen har vi fått ett ökat inslag av personval. Men för att överhuvudtaget vara valbar måste du hamna på listan, vilket kräver ett partiengagemang.
För att det här systemet ska fungera krävs vitala partier som förmår att tänka nytt och dra till sig det politiska engagemang som finns. 
Efter valet i september kan det vara dags att se över vårt valsystem och regeringsform. Det ligger visserligen något sympatiskt i att riksdagen fått ökad makt. All makt ska ju utgå från folket och de folkvalda finns i riksdagen. 
Men erfarenheterna från de senaste årens minoritetsregerande förskräcker. Vi har fått handlingsförlamning och käbbel på en stundtals mycket låg nivå.
Det är farligt. Demokratin har sina brister och måste vårdas som en ömtålig planta. Alternativen är sämre.