LEDARE: En doft av 60-talet

Det står en doft av 60-tal om Jan Björklunds skolpolitik. Genom ökad tilltro till statlig styrning, renässans för lektorer, inspektorer och yrkesskolor, betyg/omdömen i småbarnsskolan, fokus på läsa-skriva-räkna, kvarsittning i grundskolan och begränsad individuell valfrihet, svänger pendeln några decennier bakåt i tiden. Björklund är vad jag förstår inte någon medveten och utstuderad bakåtsträvare. En hel del av de reformer och återställare han vill genomföra är förmodligen kloka och förnuftiga. Det behövs säkerligen en bättre balans mellan värdegrund och kunskapsgrund i skolan. Ingenjörssamhällets intresse för mätbara och statiska kunskaper har möjligen blivit allt för underordnat upplevelsesamhällets intresse för känslor och processer. Bara nu inte Björklund far i väg för långt i pendelns riktning... Jag lyssnade nyligen på utbildningsministern när han höll ett föredrag på Friskoleförbundets årsmöte i Stockholm. Det är ingen hemlighet att Jan Björklund är mycket kritisk till den kommunalisering av skolansvaret som genomfördes för snart 20 år sedan. Trots - eller tack vare - sin erfarenhet som skolborgarråd i Stockholm anser han att skolan borde vara ett statligt ansvar. Björklund anser att skolhuvudmännens frihet har blivit för stor. Förslagen i gymnasieutredningen som presenterades för några veckor sedan ligger helt i linje med utbildningsministerns ambition att drastiskt sänka frihetsgraden för gymnasieskolans huvudmän. En veritabel slakt av lokala och specialutformade studieprogram är att vänta. Det finns skäl att något beskära floran av mer eller mindre fantasifullt konstruerade utbildningsupplägg. Långtifrån alla program har tillskapats med elevernas bästa för ögonen. Man kan med fog befara att statens ersättningssystem - med ett spann på ca 60 000 kronor per elev/år mellan högsta och lägsta ersättningsnivå - har haft ett visst och osunt inflytande på huvudmännens programutformning. Om Björklunds gymnasieutredare Anita Ferm får som hon vill så kommer det endast att finnas fem studieförberedande och fjorton yrkesförberedande program i den nya gymnasieskolan. Det innebär att flera hundra lokala och specialanpassade program försvinner i ett enda Alexanderhugg. "Ett förstatligande baklänges", var Björklunds egna och förnöjda omdöme om sin gymnasiepolitik. Samma omdöme kan duga som beskrivning av Jan Björklunds intention att öka antalet nationella prov i skolan. Provens syfte är att ge staten och skolhuvudmännen vetskap om hur pass väl elever och skolor hävdar sig i kunskapsutvecklingen. I dag genomförs ungefär 500 000 nationella prov per år i den svenska skolan. Genom att utöka antalet ämnen och årskurser där nationella prov ska utföras, kommer snart cirka 2 000 000 provblanketter per år att behöva fyllas i och rättas. En liknande uppgradering av den statliga styrningen uppnås när elevernas prestationer betygsätts vid fler tillfällen och lägre ner i åldrarna. Den nya statliga skolinspektionen ska också ges förstärkta mandat att ingripa med sanktioner mot skolhuvudmän som inte "sköter sig". Tendensen i Björklunds politik är tydlig. Staten ska återta befälet över skolan. Jag kan se somliga fördelar med en sådan utveckling. Men det finns också betydande risker. Barn och ungdomar är inte trädda på ett och samma snöre. Det finns mängder av olika sätt att ta till sig kunskaper, utvecklas och att trivas. Kommunernas och utbildningsföretagens frihet används för att anpassa sig alla dessa lärstilar och utbildningsönskningar. Följer Jan Björklund pendelslaget alltför långt ut kommer skolhuvudmännen att i allt väsentligt behöva anpassa sig till staten i stället för till eleverna. Anpassning till statlig detaljstyrning i pedagogiska frågor var inte bra på 1960-talet. Inte mycket talar för att det kommer att fungera bättre i dag.

Information till våra läsare

Ledare: En doft av 60-talet