Vad är det viktigaste som hänt i världspolitiken under 2012? Det kan vara valet av den 59-årige Xi Jinping till ny ledare för det väldiga Kina - om Xi visar sig vara den sociala och politiska reformator som landet så väl behöver. Ingen vet vad som rör sig i Xis huvud. Kanske har han en plan, kanske inte.
Världen enligt TorstenDet kan också vara att Barack Obama omvaldes till USA:s president. En välförtjänt arbetsseger i ekonomisk motvind, som avvärjde en potentiell nationell olycka - en seger för republikanen Mitt Romney. Det är inte mer kapitalism USA behöver. Inte heller en ny ?krigspresident? som störtar sig över andra länder utan någon tanke på konsekvenserna. Obama kan avvärja ett israeliskt angrepp på Iran, och förhindra att de spända relationerna med Ryssland förvärras.
Tidskriften TIME utnämner Obama till ?Årets person?. Säkert är att Obama redan kvalificerat sig som en av stora reformpresidenterna i USA. Nu får han en chans att befästa sin sjukvårdsreform och ta andra viktiga steg för att göra USA till ett bättre land för alla amerikaner. Det kan ske samtidigt som ekonomin restaureras, om amerikanerna är beredda att betala för den välfärd som ett flertal av dem önskar.
Arbete på hemmaplan är också vad som gäller för Xi Jinping. Korruption, miljöförstöring och eftersatta inhemska behov är några av utmaningarna. Det är därför troligt att både USA och Kina under de närmaste åren undviker att trappa upp konkurrensen om inflytande i Sydostasien och Stilla havet. Den nye konservative premiärministern Abe Shinzo i Japan anslog nationalistiska tongångar i valrörelsen, men även han har händerna fulla av ekonomiska problem.
I Mellanöstern pågår stora förändringar i den arabiska vårens spår. Folkvalda regeringar är på väg att installeras i Tunisien, Libyen och Egypten. Det sker inte utan konflikter. Störst är spänningarna i Egypten där den folkvalde islamistiske presidenten Muhammad Mursi försöker etablera demokratisk kontroll över den gamla regimens institutioner. En sekulär elit har svårt att smälta att Muslimska brödraskapet trots överväldigande väljarstöd ska styra landet.
Dess bättre tycks oppositionen på sistone ha insett att den måste acceptera demokratins spelregler, och göra det bästa möjliga av det parlamentsval som stundar. Utvecklingen i Syrien är mer oroande. Vad händer när Assad faller? Här finns inga demokratiska strukturer alls, men desto fler inhemska och utländska aktörer som vill fylla tomrummet efter Assad.
Europa skulle behövas på den scenen, åtminstone diplomatiskt, men är helt fokuserat på sina akuta ekonomiska problem. Italien går till val i slutet av februari, Tyskland i september. För italienarna gäller det att visa att de klarar av att styra sitt eget land. För tyskarna att de är mogna att bortse från snäva nationella intressen och ta ett tydligare ansvar för hela Europa. Fler socialdemokratiska regeringar i Europa kan bidra till att bryta det ekonomiska dödläget.
