I går förmiddag anordnade Fastighetsägarna i Fjärde Storstadsregionen en pigg debatt om regionfrågan. Den vackra Bankkyrkan på Drottninggatan i Norrköping var välfylld med fastighetsägare. På scenen stod Landstingsstyrelsens ordförande Marie Morell (M) och Östsams vice ordförande Lars Laban Bengtsson (S).
Jag var där.
De två ledande länspolitikerna var hyfsat överens om att Östergötlands region bör utvecklas åt det sydvästliga hållet. Morell var möjligen mer överens än Bengtsson. Ingen av dem - särskilt inte Laban Bengtsson - uteslöt att även delar av Sörmland också skulle kunna ingå i en kommande storregion.
För Marie Morell är Universitetssjukhuset i Linköping den viktigaste beståndsdelen i en ny region. För att skotta ihop ett stort underlag av möjliga patienter krävs en region där flera av de sydliga länen ingår, sa Morell.
Lars Stjernkvist och Fredrik Bergqvist företräder ett i huvudsak annorlunda perspektiv på regionfrågan. Fokus för Bergqvist och Stjernkvist är Norrköpings behov av att växa samman med den Stockholmsnära och tillväxtrika arbetsmarknadsregionen i nordost.
Parallellt med de regionala och lokala diskussionerna om vem som ska ta vem pågår en statlig utredning om hur Sveriges nya län ska se ut. Förmodligen landar utredaren i ett förslag där antalet län halveras. Östergötland kan bli ett f d län. Vilket i sig inte vore särskilt dramatiskt. Landskapet Östergötland finns ju kvar. Det är i landskapet som de östgötska känslorna lever. Administrativa läns- och regiongränser är viktiga för sådant som infrastruktur och arbetsmarknad. För den känslomässiga identiteten betyder sådana gränser ingenting. En östgöte är en östgöte även om länsgränsen flyttas.