Häromdagen mötte jag den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Hans telefon ringde ideligen. Journalister och researchers från alla tänkbara redaktioner ville ha kommentarer om den pågående S-krisen. Stig-Björn vägrade säga så mycket som flaska. Under mer än en månad har han strejkat i S-ämnet. På Ljunggrenskt frispråkigt manér inledde han sin vägran med att i en av rikstidningarna slå fast att "jag är så jä..a trött på Juholt!" Framförallt tror jag att han var trött på den till synes eviga såpan. Hans ord tog slut liksom. Han hade inget mer vettigt att säga.
Jag vill inte beskriva mina egna känslor med lika drastiska ordalag som Ljunggren. Men jag kan ärligt tillstå att det under de senaste månaderna har varit tillfällen då jag smått förtvivlat sökt andra ämnen än Socialdemokratin att kommentera. Jag visste inte vad jag skulle säga; jag hade inget mer att säga än det som redan var sagt. Jag upplevde att jag hade vänt på varje sten i min jakt på halmstrån som det kunde spinnas någon form av positiva förhoppningar eller analyser utur.
När Stefan Löfven i går valdes till ordförande för Socialdemokraterna kändes det därför som en befrielse. Inte i så motto att jag ser Löfven som något slags frälsare. Inte därför att jag har någon naiv tro på att allt nu kommer att bli bra, att opinionsvindarna snabbt kommer att vända, att S nu bankar på dörren till en ny storhetstid. Så går det inte till.
Det jag ser framför mig är däremot ordning och reda. Partiledningen har tagit ett kollektivt grepp om utvecklingen. Siktet är inställt på ekonomi och arbete. S och regeringen har snabbt blivit överens om europakten. Konstigheter städas bort. Det blir lättare att andas som Socialdemokrat.
Och snart kan vi nog läsa och höra Stig-Björn Ljunggrens kommentarer igen.