Centerns partiledare Maud Olofsson har ett betagande gott humör. Vilket är imponerande i sig efter ett decennium som ledare i ett allt mindre parti.
I går stod hon på scenen inför 600 partivänner på Konsert & Kongress i Linköping. "En röst på Moderaterna är inte en röst på centerpolitik", sa Olofsson och fick hyfsat spontana applåder. Jag hängde i ett hörn och lyssnade.
Givet förutsättningarna är Olofsson ingen misslyckad partiledare. Hon spelade en viktig roll som vägröjare för det borgerliga alliansbygge som har inneburit att C nu är inne på sitt sjätte raka år som regeringsparti. Hon har desarmerat kärnkraftsbomben i sitt parti. Hon har släppt fram en grupp liberala ungdomar som lyckats knipa C-röster i Stockholms innerstad.
Men något väljarlyft för det egna partiet har hon inte lyckats skapa. Missnöjet jäser bland alla de kommun-och landstingspolitiker som förlorat uppdrag och arvoden.
I Linköping försökte Olofsson ladda partiet med ny energi på nya områden. Det gick väl så där. Talet om en ny invandringspolitik var abstrakt och halvkvädet. Centerns roll som alliansens samhällskritiska (läs Moderatkritiska) parti blev otydligt beskriven. Hon lovade förvisso att lagstifta om inte elbolagen upphör att skinna folk med hutlösa "tills vidare" priser på el. Mycket mer var det inte på den samhällskritiska fronten. Maud Olofsson vill också att C ska bli profilerade företrädare och försvarare för alla nya företagare inom vård, skola och omsorg. Där finns ett behov. Men knappast så många röster.
Envetna rykten förtäljer att Centerpartiet kommer att göra sig av med Olofsson senast på stämman 2012. Så är det kanske. Men jag tror inte att det hjälper. Partier som inte riktigt vet vad de är till för snubblar förr eller senare på riksdagsspärrens tröskel.