När de nya Moderaterna såg dagens ljus på hösten 2005 var det många i de gamla vanliga Moderaterna som blev förvirrade. Den nya partiledningen hade insett att svensk politik handlar om Trygghet; inte om Förändring.
Moderaterna lade sina liberalt anfäktade systemskiftesförändringar på hyllan, tog några rejäla kliv in mot mitten och trädde ut på arenan som ett konservativt trygghetsparti. De förändringar av skatter, bidrag och försäkringsersättningar som skulle genomföras motiverades med arbetslinjen; varje arbetad timme skapar mer välfärd som ger mer trygghet.
Förvirringen inom de gamla Moderaterna avtog i takt med framgångarna. Moderaterna har i dag mer än dubbelt så många väljare som vad de hade i valet 2002. Förvirringen exporterades i stället till Socialdemokraterna. Hur skulle partiet agera när den klassiska huvudmotståndaren inte längre betedde sig som vanligt? Till att börja med valde S att ignorera de nya Moderaterna. Högern ägnade sig åt låtsaslekar. Oavsett vad de kallade sig så var det samma gamla höger som vanligt. Denna första försvarslinje var inte framgångsrik. Under åren har Socialdemokraterna vacklat lite hit och dit i valet av förhållningssätt. Ligga nära, ligga långt bort eller kanske som nu med Håkan Juholt; försöka skapa något nytt på egen hand? Vad än S landar i för strategi till slut så är det A och O att partiets politik signalerar trygghet och ansvar. Det vore onekligen ett ödets ironi om de nya Moderaterna skulle förvirra Socialdemokraterna så illa att S kastade sig ut i en omvänd systemskiftespolitik. Så illa ska det nog inte behöva gå. Socialdemokraterna är ännu inte vilket och lättlurat parti som helst.
Längre ut till vänster i det politiska landskapet har de nya Moderaterna skapat en förvirring som gränsar till desperation. Den som befinner sig långt ut till vänster lever i symbios med sina artfränder långt ut till höger. Varje försök till förnyelse på motståndarsidan måste bekämpas stenhårt. Om högern inte är samma gamla höger så blir det nämligen svårt för vänstern att vara samma gamla vänster.
Ann Charlott Altstadt är en flitig skribent med skarp vänsterlutning. På Aftonbladets kultursidor (28/10) gick hon till rasande angrepp på de nya Moderaterna. I sammanfattning är Altstadts tes att den sanna bilden av M ges i de Moderata 90-talsprogram och skrifter där den starka välfärdsstaten var fienden nummer ett. Allt som kommit därefter är bara ?blå dunster?. Det märks tydligt att Altstadt gärna vill att det ska förhålla sig på just det viset. Hennes bevisföring är emellertid inte övertygande stark.
Den gamla högern betedde sig på motsvarande sätt mot Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman. Hon förflyttade raskt och skickligt sitt parti in mot de socialliberala trakter där det bor fler väljare. Hon tog bort K: et ur partinamnet. Hennes paradnummer var feminismen; inte kommunismen. Högerns hejdukar förfasades. Skulle kommunistspöket nu glida dem ur händerna? Mycket krut lades därför ner på att försöka bevisa att Schyman och hennes parti bara var förklädda kommunister. Feminismen var bara en Potemkinkuliss för kommande Gulagläger på Listerlandet. Högerns tro var stark. Bevisen var svaga. Dessvärre sköt sig Schyman i foten och därefter återgick allt till det gamla.
Moderaterna som högerspöke av 90-talsstuk är gamvänsterns trygghetsskapande snuttefilt. På interna möten ger det applåder och bifallsrop att slåss mot skuggorna från Moderaternas alltmer förflutna, förflutna.
De egna fördomarna bekräftas; allt är som vanligt, inget har hänt med högern och (därför) behöver intet hända med vänstern.
Utanför AB: s kultursida och ute i folkvimlet utanför möteslokalerna har dock mycket hänt. Moderaternas 1000 000 nya väljare upplever inte att de röstar på värsta högerpartiet.
Vänstern bör släppa sin snuttefilt om de vill vara med i matchen. Inse att de nya Moderaterna finns på riktigt. Förr var förr. Nu är nu. 2014 års val vinns och förloras 2014. Inte 1990.
