Mariano Rajoy är premiärminister i Spanien. Hans högerregering tillträdde i höstas. Rajoy har minst sagt haft det svettigt under sina första månader på jobbet. De gångna årens stora tillväxt har fört mycket gott med sig för spanjorerna. Den privata och offentliga sektorn har förstärkts rejält. Men som så ofta har snabb tillväxt en baksida. I Spanien byggdes det upp en bubbla av alltmer övervärderade fastigheter. Värdet på fastigheterna sjönk på marknaden. Vilket har försatt många av Spaniens banker i en allvarlig situation. De generösa lånen som finansierat fastigheterna blev gradvis alltmer osäkra i takt med att fastigheternas reala värde minskade.
Läget blev till sist så pass allvarligt att euroländerna i helgen beslutade att anslå upp till 100 miljarder euro i stöd till de spanska bankerna. Till skillnad mot vad som gäller i Grekland, Irland och Portugal är den spanska staten relativt välskött. Stödet till Spaniens bankväsende har därför inte karaktären av ett "nödlån" med tillhörande överförmyndarskap från Bryssel. Givetvis finns det mycket politik i det spanska upplägget. Spanien är en av världens femton största ekonomier. Vad som händer och inte händer i Spanien har därför reell betydelse för världsekonomin. Vilket inte gäller för Grekland, Irland och Portugal. Eller för Sverige för den sakens skull. Därför konstrueras stödet till Spanien som ett stöd till krisande banker och inte som ett direkt stöd till den spanska staten. Euron och EU pallar kort sagt inte med att ytterligare ett land - ett stort land dessutom - sätts under tvångsförvaltning med stora risker för såväl euron som valuta som ekonomin i flera andra stora euroländer.
Den spanska strategin är inte enbart vald av politiska skäl. Det finns markkontakt i analysen av Spanien. Visst har landet stora underskott i den offentliga ekonomin. Visst är arbetslösheten skyhög. Visst skapar regeringens besparingar stora försämringar i den offentliga servicen. Så är det. Men Spaniens ekonomi är inte ett stort svart hål. Spanien fuskade sig inte in i euron. Många ekonomiska fundamenta är på plats. Det finns goda möjligheter för Spanien att ta sig upp på fötter igen. Att det stundar en besvärlig resa är i praktiken ofrånkomligt.
Spanjorerna har i vid mening levt över sina tillgångar i många år. Överkonsumtionen har finansierats med lån med bristfälliga säkerheter. Nu kommer räkningen. Saken har egentligen inte ett dyft med euron att skaffa. Man kan krascha med pesetas, kronor och dollar. När svensk ekonomi kraschade 1992 så var det betalningen för tjugo års inflation, devalveringar och överkonsumtion som kom upp på bordet. Förr eller senare knackar den ekonomiska verkligheten på dörren. Så är det bara. Väldiga besparingar och massarbetslöshet drabbade oss. Och det var långt före några eurosedlar var tryckta. För att inte nämna 1930-talets djupa depression med sina förfärande förvecklingar. Inga euros inblandade där heller. Det som förenar Sveriges 1990-tal, 1930-talets västvärldsdepression och Spanien 2012 är inte en särskild sorts sedlar. Bovarna i dramat är i stället övertro på dynamiska effekter, överbelåning och bristande kontroll.