William Petzäll fyllde nyss 23 år. Han har suttit i fullmäktige för Sverigedemokraterna i Borås, bor nu Varberg och är invald i riksdagen för Dalarnas län. Utöver den geografiska röran så tycks den unge riksdagsledamoten släpa på någon form av beroendesjuklighet.
Som om inte detta vore nog så har han av allt att döma lämnat SD:s riksdagsgrupp och ämnar fortsätta som politisk vilde fram till riksdagsvalet 2014.
Ledare
Vad jag förstår är William Petzäll en begåvad och framåt ung man. Jag hoppas att han kommer tillrätta med sina beroendeproblem. Skulle han dessutom växa ur sina politiska förvillelser så vore det förstås en extra bonus.
Några ljusa framtidsdrömmar om livet som politisk vilde bör dock inte Petzäll ha.
Vildens tillvaro är tuff i den partikontrollerade riksdagen. Visst finns det dem som landat på fötterna efter avhopp och en tids riksdagsvildhet. Annika Åhnberg lämnade Vänsterpartiets riksdagsgrupp av politiska orsaker i början på 1990-talet. Efter några månader med hög medianärvaro försvann hon in i tystnaden. Göran Persson såg emellertid hennes potential och lyfte in henne i regeringen några år senare. En av de mest berömda vildarna i modern tid är Gudrun Schyman. Hon var partiledare för V i tio år. Året efter det att hon avgått som partiledare hoppade hon av Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Som politisk vilde lät hon sig väljas till talesperson för det nya partiet Feministiskt initiativ.
Trots det nya partiets misslyckande i politiken så har det utan tvekan gått bra för Gudrun Schyman. I kraft av sin personlighet, erfarenhet och energi är hon fortfarande en vital del av det offentliga samtalet i Sverige.
Det finns ett betydligt mer nedslående facit för personer som likt Petzäll lämnat sina riksdagsgrupper på grund av interna bråk och motsättningar. Sten Andersson i Malmö lämnade Moderaterna när han inte nominerades till en ny riksdagsperiod. Sina sista månader som riksdagsledamot satsade han i stället på en framtida karriär som sverigedemokrat. Det gick inget vidare.
Inte gick det bättre politiskt för Siw Persson som steg av Folkpartiets riksdagsgrupp och blev vilde när hennes parti av skandalförebyggande orsaker krävde att hon skulle lämna sitt uppdrag i riksdagen.
Petzälls avhopp från SD har skapat dramatiska rubriker och utspel. Såväl oppositionen som regeringen behöver SD: s röster för att få majoritet i nu aktuella blockskiljande frågor som skatter och socialförsäkringar. Samtidigt vill vare sig opposition eller regering tillstå att det förhåller sig på det viset. En vild Petzäll ökar osäkerheten vid voteringarna. Den begripliga oviljan att tala om de parlamentariska realiteterna ökar lusten att skrika om annat.
Aftonbladets ledarsida utropade häromdagen att Petzäll borde "sparkas ut från riksdagen". Av vem då, om jag får fråga? Menar verkligen Aftonbladet att partistyret ska sättas före folkstyret?
Petzäll är folkvald fram till 2014. Det vill till att han begår allvarliga brott för att riksdagen ska kunna besluta om att entlediga honom som ledamot. Det är knappast något brott att ha beroendeproblem. Vad jag vet är det heller inte brottsligt att lämna den sverigedemokratiska riksdagsgruppen.
Ur ett filosofdemokratiskt perspektiv bör varje vald ledamot betraktas som en potentiell vilde. Det är partiernas sak att försöka stängsla in ledamöterna i rationella flockar. När partierna misslyckas med inhägnandet så är det som det är. Det är upp till väljarna att fördela ansvaret när det blir dags att gå till valurnorna nästa gång.