Då hade järnvägen i Sverige varit i betydligt bättre skick än idag.
Alla är nog överens om att järnvägen är i ett ganska bedrövligt tillstånd. Anläggningen, som det heter när man talar om spåren och ledningarna, är sliten. Kontaktledningar rivs ner, ställverk går sönder, tåg spårar ur på grund av sprickor i rälsen och skarvar som lossnat. Men även själva tågen är slitna. På en del sträckor är det som att kliva in i en museijärnväg fast tåget kallas för Intercity.
Upprustning och underhåll har varit eftersatt i många år och det behövs stora resurser till det. Men den allra största bristen är att det är alldeles för trångt på spåren. Tågåkandet har ökat, liksom godstrafiken, det finns helt enkelt för lite räls för att klara den ökade efterfrågan.
Därför behövs det nya stambanor mellan våra större städer. Kring detta har det rått politisk enighet länge. Ändå har mycket lite hänt och det blir allt trängre på spåren.
Förklaringen till den politiska handlingsförlamningen är att politiken fick för sig att det glesbefolkade Sverige behöver tåg som går lika fort som på kontinenten. Höghastighetståg som skulle kunna komma upp i 320 kilometer i timmen.
Den idén kom plötsligt från den borgerliga alliansen inför valet 2014. Beslutet att lansera höghastighetståg var inte särskilt genomtänkt. Nära medarbetare till den dåvarande finansministern Anders Borg har berättat för mig att löftet kom till mest för att alliansen skulle ha något nytt att komma med i valrörelsen. Det hindrade inte den socialdemokratiska regeringen som tillträdde efter valet 2014 att haka på och lova höghastighetståg som sedan blev en hjärtefråga framförallt för Miljöpartiet.
Problemet är att det blir mycket dyrare att bygga för 320 kilometer i timmen än för de 250 som tågen kan komma upp i med konventionell teknik. De nya höghastighetsbanorna måste byggas i betong och nya stationer måste läggas utanför stadskärnorna och tågen kan dessutom inte stanna för ofta om medelhastigheten ska hållas uppe. Följden har blivit att planer försenats samtidigt som kostnaderna skjutit i höjden.
Nu har den nya borgerliga regeringen lagt höghastighetstågen på hyllan och sagt att pengarna ska användas till upprustning istället.
Istället borde politiken fullfölja planerna på nya stambanor, men tågen behöver inte gå fortare än 250 kilometer i timmen. Tänk om siktet varit inställt på det från början.