Ibland sägs det i debatten att skillnaderna mellan de politiska partierna blivit mindre och ibland sägs det att de ökar. Det går nog inte att ge ett klart och tydligt svar på denna fråga utan svaret får man söka i vilken sakfråga det gäller istället.
Utbildningspolitiken, som är en hjärtefråga för Folkpartiet, har länge präglats av ideologiska skiljelinjer. Enligt min uppfattning så minskar de nu när framförallt socialdemokraterna och miljöpartiet sluter upp bakom delar av regeringens utbildningspolitik.
Politikens skillnaderÅ andra sidan har vi integrationspolitiken där skiljelinjerna är djupa som skyttegravar mellan partierna. Allt från Folkpartiets och regeringens politik, med stöd från Miljöpartiet i vissa t ex när det gäller vård för flyktingar, som betonar att arbete, öppenhet och tolerans är en väg för att bryta utanförskap, till Sverigedemokraternas intoleranta och främlingsfientliga politik
Den politiska vardagen för mig i Riksdagen handlar dock mycket om energipolitik. Det är ett politikområde som gått från samarbete till större skillnader mellan de olika partierna. Detta blev tydligt när vi i riksdagen i juni debatterade frågan om subventioner till kärnkraft. På ena sidan står vi i regeringspartierna som konstaterar att hur man än vänder och vrider på frågan så får kärnkraften inga subventioner.
Tvärtom är det så att kärnkraften har pålagor som andra energislag inte har. Det handlar t ex om extremt höga skadeståndskrav, effektskatt/straffskatt enbart på kärnkraften och högre fastighetsskatt än andra energislag, för att ta några exempel. Faktum är att Sverige ställer högre krav än vad de flesta andra länder gör och väsentligt högre krav än vad den internationella överenskommelsen kräver.
Ändå driver oppositionen ständigt påståendet om att svensk kärnkraft skulle vara subventionerat av samhället. Förnybar energi, som oppositionen säger sig värna mycket om, får stora direkta och indirekta subventioner. Det är främst genom elcertifikaten som stöd fås. På sju år, mellan 2003 och 2010, har vindkraften enbart genom elcertifikaten fått subventioner med drygt 30 miljarder kronor, det vill säga en extra kostnad för alla oss elkonsumenter på den redan alldeles för höga elräkningen. Till detta ska läggas vindpilotstödet, ett stöd till marknadsintroduktion för storskalig vindkraft på 700 miljoner, fram till 2009 fanns ett extra stöd till havsbaserad vindkraft om 12 öre per kilowattimme.
Boverket har tidigare haft ett särskilt planeringsstöd för vindkraft. 80 miljoner per år utbetalades för detta. Hela Energimyndigheten bildades för att underlätta för vindkraftsexpansionen i alla dess former.
Att det är på detta vis tror jag tyvärr bottnar i att den svenska debatten under en lång rad av år satt likhetstecken mellan att kärnkraft skulle vara något farligt, dumt och dyrt. Medan all s.k. förnybar energi är ofarlig, bra och billig. Inget kan vara mer felaktigt. Jag anser att det är hög tid att vi slutar hymla i energipolitiken, säger som det faktiskt är och behandlar alla energislag lika och utan några subventioner. Det är dags att kliva upp ur skyttegravarna och lämna folkomröstningen 1980 bakom oss. Först då kan vi få en riktigt bra energipolitik.
Så visst finns det då likheter men också skillnader i politiken!
