I TISDAGS SKREV jag om förväntningarna på den Socialdemokratiska budgetmotionen. Jag noterade där att Fredrik Reinfeldt säkert skulle bli glad, eftersom han nu skulle få prata politik igen. Hans egna politik består ju numera endast av att upprepa ordet "ansvar" på så många sätt som möjligt.
Vad rätt jag hade. Det tog bara ett par timmar, sedan stod Reinfeldt och Anders Borg i TV och fördömde allt vad Socialdemokraterna föreslog. Det var ingen hejd på vilka olyckor som skulle drabba landet om Socialdemokraterna fick igenom sina förslag. Och som om inte det räckte med att fördöma de konkreta förslagen, så fördömde statsministern också Håkan Juholt sätt att uttrycka sig.
Mitt intryck av stats- och finansministrarnas kommentarer blev snarast att de var avundsjuka på att Socialdemokraterna lyckat lägga fram en sammanhållen politik, något de själva inte klarat av. Eller hur ska man annars tolka deras föraktfulla ton över att sjuka och arbetslösa ska kunna ha en ersättning som gör det möjligt att klara en period av sjukdom eller arbetslöshet?
Man kan vidare undra över den fixering som de nya Moderaterna fortfarande har vid skattefrågorna.
Till och med skattesänkningar som ännu inte beslutats i riksdagen kallas av Reinfeldt och Borg för skattehöjningar när någon föreslår en annan användning av medlen. För att vara tydlig. Om finansministern föreslår t.ex. en skattesänkning på 20 miljarder kronor 2013 och något oppositionsparti säger att vi satsar pengarna på järnvägar i stället, då får
Borg ett utbrott och påstår att oppositionen tänker höja skatten med 20 miljarder.
Det är inte alltid lätt att förstå den högre matematiken.